Om min abort

X har hört av sig, såklart..

I helgen sov jag hos honom.

Det var mysigt, men mest bara kul.
Vi skrattar och skrattar.
Men när vi skulle sova och jag låg där brevid så tänkte jag bara att det här är nog sista gången jag ligger här.
Jag var ändå helt okej med den tanken.
Det kändes bra på något sätt.

Det känns som om det jag skriver här mest blir fel.
I början var det om min abort, och jag ångrar ingenting jag skrivit.
Allt är rent och ärligt.
Men ju mer jag läkte inombords över aborten, desto ondare gjorde det att inte ha mitt x nära.
Det gjorde ont innan, men sedan när jag gjorde aborten tog den över allt.
När jag sedan kunde acceptera mitt beslut och aborten inte gjorde lika ont längre, ja då kom alla känslor jag haft innan tillbaka.
Även om det var en blandning mellan saknad, kärlek, svek, ilska, hat och oförmåga att förlåta.
När vi träffades och prata ut var det som en sten lyfte från mitt hjärta och det stora hålet som funnits mellan oss blev lite mindre.
Det var bra då, ett förlåt var inte långt borta.
Men efter det så hamna vi i samma onda cirkel vi varit i tidigare, och alla tankar, känslor och reaktioner gick egentligen också tillbaka.
Det var det stora felet.
Jag förstår att ni inte förstår, för jag förstår inte själv.
.

Jag har inte sett eller hört något från mitt x sedan i maj.
Jag har berättat alla mina hemligheter, saker jag dolt för honom, saker jag gjort som jag inte är stolt över.
Jag har berättat allt.
Även om jag inte ljugit direkt har jag inte heller varit ärlig.
Men nu jag har gett han allt. Jag har inget att dölja.
Han har inte sagt ett ord.
Jag har inte skickat ett sms på säkert 1-2v nu.
Det sista jag skrev var att jag var ledsen för det jag gjort och att oavsett vad han gjort mot mig borde jag aldrig gjort samma sak mot honom, och att jag saknar honom.
Han har allt i sina händer, allt.

Idag är det 3 år sedan jag gjorde min abort.
Jag minns allt fortfarande, inte lika tydligt och kan inte känna samma känslor jag kände då,
men jag minns allt..
Tiden går fort.
Jag trodde aldrig för en sekund att jag skulle klara mig så bra som jag tillslut gjorde.
Jag har ärr i hjärtat och själen, jag minns, jag kommer aldrig glömma, och då och då faller det tårar.
Men jag mår bra, jag tänker inte på det så ofta längre.

Jag ångrar inte, jag respekterar mitt belut, och även om jag kan önska situationen varit helt annorlunda, så fick jag fatta mitt beslut efter hur det faktiskt var, verkligeheten, och jag ångrar inte det.
Jag ville aldrig göra det, men det var bäst och jag ångrar inte att jag gjorde det som var bäst för någon annan än mig.

Det finns saker jag berättat här, delat med mig av som ingen vet.
Jag ska berätta för x. Vi pratar inte nu oavsett.
Men jag kan inte leva med att ha undanhållit något, inte ens för honom.
Och han kommer hata mig, men det är okej.

Det skulle vara sista gången, slutet..
Men det är det aldrig.
Han skulle aldrig komma tillbaka mer, men det gjorde han.

Han tycker inte om mig, vill inte ha mig, saknar mig inte, vill och kan inte vara min vän, vill inte ha sex med mig även fast han hintar till det.
Varför kommer han tillbaka?
Varför är han fortfarande kvar?
Jag förstår inte vad det är han är ute efter?
Om han ville träffa mig så hade han gjort det.
Men han skriver till mig nästan varje natt.
Han kanske är uttråkad, vad vet jag, men varför i så fall äventyra ett "förhållande/någon han träffar", med att skicka sms till mig?

Jag skrev häromnatten att jag tror de är bäst vi slutar innan jag blir ledsen.
Jag kommer ju bli det, det vet jag,det blir jag alltid.
Det är som om jag vet att jag kommer bli ledsen men ändå så fortsätter jag plåga mig själv genom att tro att det trots allt är värt tårarna.

Jag vet att jag inte kan lita på honom.
Det känns lite som att jag fick rätt, jag visste att han skulle höra av sig, som att jag förstört något för dem oavsett om hon vet det eller ej. Jag vet ju.
Det är kanske elakt, men jag vill så gärna ha han nära.
Jag kan inte lita på honom, jag vill inte ha någon som beter sig så, oavsett om det är mot mig eller någon annan.


Slutsats:
Varför kommer han tillbaka?
Jag följer mitt hjärta.
Att älska betyder inte att jag vill ha.

Jag pallar inte med mig själv.
Jag är ju nere mest hela tiden.
Om man spolar tillbaka tiden till innan jag träffade mitt X och prata ut.
Tro mig jag är på ett vis otroligt tacksam över att vi fick de timmarna att bara prata ut ordentligt,
men det är sen den dagen mitt liv har styrts efter honom igen.
Innan så levde jag MITT liv, så som jag ville.

Men nu, sen jag träffa x igen så dras det upp igen.
Allting. Känslorna uppe i huvudet på mig  gör att jag inte vet varken ut eller in.
Ena dagen är det ledsamt ,andra dagen är saknad så det gör ont i hjärtat, av det vi hade tillsammans, innan allt gick åt helvete, när allt var fint.
Sen kommer dagen då allt jag känner är svek, ilska och sorg, som att någon sårat mig avsiktligt och uttnytjat mina känslor. Som att ett förlåt aldrig kan räcka till.

Sex med mitt x kan låta som om det är allt, men det är inte så jag menar, det är passionen och stämning och det vi har tillsammans, när vi skrattar och busar och hur hett allt blir för att det är vi, och vi gör på vårat vis.
Visst sexet är bra, men det är av anledningen att vi känner varandra utan och innan och skäms inte för att säga eller göra fel saker.
Det är speciellt, jag vet inte hur jag ska förklara för att ni ska förstå.

Det jag vet är att jag vill vara lycklig och jag vill också hitta någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka.
Jag har massvis med kärlek att ge.
Jag älskar mitt x, men inte för den han är idag utan för den han en gång var.
Jag har förlåtit men jag har inte glömt.
Jag uppskattar vad ni säger och jag är medveten om att han inte älskar mig tillbaka.
Jag måste bara hitta tillbaka till den jag var innan..
Det är svårt, men jag försöker. Jag glömmer ibland, men jag kommer alltid på mig själv.

Det här är första dagarna i händelseförloppet.

Jag saknar honom och säger något kanske lite kryptiskt för att försöka få fram någon sort av känslor från x eller i vart fall göra honom lite nyfiken. FAIL!
Andra dagen får jag som vanligt lite ångest och mina återkommande förklarande sms dyker upp. Dvs de 2 miljoner sms jag brukar skicka. FAIL!
Tredje dagen har jag helt glömt bort allt han någonsin gjort mig och de enda jag tänker är att jag måste MÅSTE HA SEX med honom igen, och känslor och sånt skit spelar ingen roll, vi låtsas som om de inte finns. FAIL!
Några timmar senare kommer ett ursäktande sms i stil med "Jaja det var ju kanske lite dumt av mig". DUBBELFAIL!
Fjärde dagen mina vänner, då hatar jag honom.. Då minns jag allt som han gjort.
Jag vill inte vara med honom när han inte kan vara med BARA mig. Han får allt höra det också. FAIL!
Verkligen skitdumt alltihop och jag ångrar alla tidigare sms och önskar att vi bara hade lämnats åt som vi gjorde sist gång vi sågs.
Här vet man aldrig om sms kommer bli skickat, kanske rentav att jag får ett sms där han vill ha sex med mig.
Då har HAN glömt bort att han lovat aatt inte svara på min inviter, eller så skickar jag för att jag återigen 10min efter ja sa att jag hatar honom vill ta på hans kropp igen.
Det kan också sluta i att jag inte hör av mig alls.
Slutscenariot ändras alltid, men de får mig sällan att känna mig bättre.
Ibland kan de till och med bli sämre och då blir de istället "Skitsamma, nu är skadan redan skedd, nu är det redan dåligt så varför inte knulla när det ändå redan är dåligt liksom".

Här sker det, antingen har vi sex eller så är vi arga ett tag tills nästa gång vi hörs och vi båda glömt bort hur det var innan.

Idag är jag riktigt deppig.
Jag och mitt X sa att vi skulle ses en sist gång.
Vi sågs i måndags.
För det var sista gången.
Vi har sagt det många gånger förr, men ytterligare en gång ska vi (läs jag) försöka gå vidare.
Vi träffades, det börja bra, sen blev jag arg och vi satt och pratade.
Jag klarar inte av att vara med honom när jag vet att han träffar andra, när jag vet att han inte ser någon framtid för oss, när jag vet att han inte tycker om mig på det sättet, att jag inte är speciell för honom, inte mer speciell än för någon annan. Han sa det, jag frågade och han svara ärligt.
Jag ville bara höra att vi har något speciellt, ett band, att självklart han har känslor för mig även om det inte kommer bli vi.
Men jag fick inte höra det, för han säger att han inte har det.
Så vi hade tillslut efter jag erkännt att jag tycker om honom mer än han tycker om mig, sex.
Hett sex, perfekt sex, underbart på alla vis sex!
Så vi avslutar med det vi är bäst på, ingen kan slå oss där.
Jag trodde inte jag skulle klara av det, men man blir så innne i det att man inte tänker alls.
Så nu har vi haft sex en sista gång, eller?
Vad är det som säger att vi kommer bryta det nu?
Vi bröt i 2 hela år, om inte längre, och lik förbannat var vi tillbaka där vi alltid hamnar.
Vad är det som är annorlunda nu?
Hur ska vi klara av att bryta nu, när vi aldrig klarat det förut?
När ja på något sätt innerst inne inte ens vill bryta.
Han har kommit längre än mig.
Jag tror ibland jag kommit lika långt, men det har jag bevisligen inte gjort.

Jag älskar honom, han har mitt hjärta och han kan göra vad han vill med det.
Han vill inte ha det, men han lämnar inte tillbaka det, han har det för att han kan.
Men, han har varit ärlig mot mig, och det kan jag inte klandra honom för.
Jag har ju till och med förlåtit honom för allt vi gått igenom.
Men det betyde3r inte att jag glömt vad han har gjort.
Jag litar inte på honom, att han ska finnas där, om jag skulle behöva honmom.

Jag blir alltid deppig efter vi sagt att vi inte ska ses mer.
Aldrig mer, det ekar i huvudet och känns förjävligt.
Men jag vet, de är bäst såhär.

Men jag kommer sakna honom..