Jag tror att ju elakare x är, desto mer vill jag ha honom.
Kanske jag undermedvetet gillar att ha det så här, en minimal gräns mellan himmel och helvete.
I himmelen är allt så starkt och underbart, ren och skär lycka för några sekunder.
I helvetet kan du inte andas, det gör så ont.
Kanske jag väljer att känna extra starkt, istället för att gå vägen där allt är "sådär".
Varken den starkaste lycka eller den värsta smärtan!

Kanske jag har valt det själv?
Kanske jag tror att smärtan är värt lyckan?
Eller lyckan är värt smärtan?