Det känns som om det jag skriver här mest blir fel.
I början var det om min abort, och jag ångrar ingenting jag skrivit.
Allt är rent och ärligt.
Men ju mer jag läkte inombords över aborten, desto ondare gjorde det att inte ha mitt x nära.
Det gjorde ont innan, men sedan när jag gjorde aborten tog den över allt.
När jag sedan kunde acceptera mitt beslut och aborten inte gjorde lika ont längre, ja då kom alla känslor jag haft innan tillbaka.
Även om det var en blandning mellan saknad, kärlek, svek, ilska, hat och oförmåga att förlåta.
När vi träffades och prata ut var det som en sten lyfte från mitt hjärta och det stora hålet som funnits mellan oss blev lite mindre.
Det var bra då, ett förlåt var inte långt borta.
Men efter det så hamna vi i samma onda cirkel vi varit i tidigare, och alla tankar, känslor och reaktioner gick egentligen också tillbaka.
Det var det stora felet.
Jag förstår att ni inte förstår, för jag förstår inte själv.
.

Jag har inte sett eller hört något från mitt x sedan i maj.
Jag har berättat alla mina hemligheter, saker jag dolt för honom, saker jag gjort som jag inte är stolt över.
Jag har berättat allt.
Även om jag inte ljugit direkt har jag inte heller varit ärlig.
Men nu jag har gett han allt. Jag har inget att dölja.
Han har inte sagt ett ord.
Jag har inte skickat ett sms på säkert 1-2v nu.
Det sista jag skrev var att jag var ledsen för det jag gjort och att oavsett vad han gjort mot mig borde jag aldrig gjort samma sak mot honom, och att jag saknar honom.
Han har allt i sina händer, allt.