Om min abort

Det har varit den värsta sommar jag någonsin varit med om, men jag hoppas den gjort mej starkare.
X vägrar fortfarande prata med mej men jag fick i alla fall svar på 3 av mina sms efter många försök, och även förmodligen en övertalning från hans bästa kompis.
Eller ja, svar och svar, det var väl att ta i.
Jag frågade varför han vill mig så illa, men det fick jag inget svar på.
Sedan skrev jag bara att jag är ledsen och besviken och att jag är rädd att jag aldrig kommer kunna förlåta honom.
Han svara inte på det heller.
Sist frågade jag om tiden läker alla sår, och till svar på det fick jag ett "jag vet inte".

För tro mej, ett tag ville jag inte ens leva, så otroligt fruktansvärt dåligt mådde jag.
Jag var som i en egen värld, som i ett töcken av sorg.
Och jag är inte hon som tänker så, aldrig!
Jag är hon som alltid är glad, och skrattar och full av energi.
Jag vill ha tillbaka henne.
Jag tror dom smsen gav mitt ett sorts avslut, vilket var tur.
Och det ska erkännas att det fortfarande är hur jobbigt som helst att inte ha honom i närheten efter 6 år, han är min trygghet och den människa jag bryr mig mest om.

Jag vaknade med håret klistrat mot ansiktet, var ledsen, jag som trodde det skulle bli bättre nu.
Men jag kände mej sönder.
Dagen innan var så hemsk att jag föll i tårar bara av att tänka på sjukhuset.

Jag blödde ingenting nästan, det var skönt. Finns inget jag avskyr mer än bindor.
Jag försökte göra saker hela tiden, jag ville absolut inte gräva ner mej i sängen som jag brukar göra när något blir jobbigt, nej jag ville visa mej stark, för alla.

Det värsta av allt tror jag var känslan av att vara ensam, jag kunde inte prata med någon, x hade fotfarande inte hört av sig, inte ett ljud..
Det är anledningen till varför jag gjort den här bloggen.
Ja kunde inte ens prata med min bästa kompis, för hon förstod inte.
Hon hade aldrig genomgått en graviditet och abort, och jag vet att även om hon ville förstå och mena väl på sitt sätt, så kunde hon inte, och det kan jag inte begära av henne.

Jag ville bara prata med någon som förstod mej..

Sov inte en blund inatt.
Skulle ha duschat igår kväll men det orka jag inte, jag var så ledsen.
Ledsen över bebisen och ledsen för att X inte prata med mej.
Allt han sa var att han kommer, men jag lita inte på honom.

Duschade på morgonen som de sagt att jag skulle.
Fick inte äta något efter kl 00.00 så jag var jättehungrig och mådde illa.
3h före operationen skulle jag ta 2 tabletter som gjorde att livmodern mjuka upp sig så det skulle bli skonsammare.
 Man kunde må illa och få sammandragningar av tabletterna.
Jag tog dom kanske 2h före. Man fick inte dricka något heller men det gjorde jag ändå, mådde så dåligt.
Jag var så arg på X, jag ville inte bry mej om någonting på morgonen, han vägra prata med mej då också.
Min kompis hämta mej  och så åkte vi till sjukhuset.
Jag mådde illa av bilfärden och av tabletterna, och visst fick jag sammandragningar, det var inte skönt.

När vi kom fram så var jag jättenervös.
X satt där och vänta, men han var inte vidare trevlig, gav han en kram och fick världens kallaste tillbaka.
Sedan anmälda jag mej och betala 250kr i patientavgift.
När vi gick till operationen rulla en mamma förbi sitt nyfödda barn i en sån där genomskilninig vagn dom har på sjukhus och ja kunde inte låta bli att titta.
Jag tror X såg att jag kolla, så då vända jag bort huvudet igen.
Jag trodde X skulle få följa med in, men det fick han inte.
Det var så jobbigt att säga hejdå, men jag fällde inte en tår.
Sedan fick jag två panodil, och så fick jag byta om till sunkiga fula sjukhuskläder.
Fick sitta i väntrummet själv med andra männsikor som tex skulle operera armen, och de var ju inte lika ledsna som jag. Men jag satt och bet mej hårt i läppen för tårarna brände bakom ögonlocken men jag kunde inte tillåta mej att fälla några tårar där bland alla människor, och sammandragningar hade jag också och det gjorde lite ont.
Jag ville inte ta bort min bebis sonm jag haft i 2,5 månad!

Sedan kom doktorn, han var snäll och förklara hur dom skulle göra.
Efter det fick jag gå in på operation, var en jätterolig sjuksköterska-gubbe som prata som bengt alsterlind i hajk som till och med fick mej att skratta när han satte kanylen i armen.
Sedan sövde dom mej, kände hur ögonen föll igen.

När jag vakna en timme senare var jag helt själv, var sköterskor där men dom såg mig knappt.
Jag var lika nära på att börja gråta då också, jag var så jävla ledsen.
Fick verkligen anstränga mej för att inte tårarna skulle rinna, och jag minns att jag låg och höll händerna på magen så som jag bruka göra i sängen på kvällarna, men nu var magen tom..
Jag fråga om jag fick ringa X, ville så gärna träffa honom, och ringa fick jag men bara för att säga vart han skulle möta mej för han fick inte komma in på uppvakningen. Då blev jag ännu ledsnare.
Var tvungen att äta en smörgås och juice, även fast jag inte alls ville ha, jag ville bara därifrån.
Sen var jag tvungen att gå på toaletten, och det kom massa blod, jag var tvungen att visa att jag orka gå och inte var yr och så.

Sen fick jag äntligen gå och byta om till mjukisdressen och när jag gick ut stod X och min kompis där.
Hon fråga hur det var och jag sa bra.
Hon fråga om det gjort ont och jag sa att det inte kändes något alls.

Men sen kolla jag på X och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
Jag hade kämpat mot dem så länge, jag hade så mycket sorg i hjärtat.
Så jag bara sprang emot han och in i hans famn och där stod jag mitt i sjukhuskorridoren och grät.
Jag minns det som den jobbigaste stunden av allt!

Sedan åkte jag hem, jag åt thaimat och la mej i en park i solen med min kompis, jag var piggare än jag trodde.
Vet inte direkt om jag kände lättnad, jag kände nog egentligen ingenting.
När vi lämna X där på parkeringen hade jag bestämt mej för att bryta den onda cirkeln, jag ville aldrig mer vara beroende av honom, jag ville vara stark själv.

Jag vänta på att han skulle höra av sig hela kvällen och fråga hur jag mådde, men han sa inte ett ljud.
Jag väntade hela natten också på att han skulle ringa, men det gjorde han inte.
Det var så tomt, nu hade jag varken X eller min bebis, jag var helt ensam där i sängen.
Det enda jag hade var en gammal tröja jag hade tagit från X som jag låg och krama när jag grät.



♥14.07.2008 ♥

Det var svårt, fast ändå inte.
Jag älska mitt ex, och därav älska jag tanken på hans och mitt barn.
Att jag hade en del av honom i mej, en del av oss tillsammans.
Men jag visste mycket väl att även om jag skulle behålla det, skulle det aldrig bli vi två igen.
Ett barn ska inte vara anledningen, det ska kärlek vara.
Jag ville innerst inne aldrig göra abort.
Men jag ville göra det som var bäst för någon annan än mig.

Ja skämdes för att jag inte varit försiktig och skyddat mej.
Och jag kände att nej, jag är inte 14-15 år, jag är 21, jag är vuxen nog att ta hand om ett barn.
Men tanken på att behöva göra allt själv, kändes inte ultimat.

Jag tyckte det var pinsamt när jag spela upp scenariot i huvudet om hur det skulle se ut när jag berätta för mina föräldrar och min släkt att jag skulle behålla det.
De skulle förmodligen tycka att det var dumt, och att jag var ung och ensam.
Men jobb kunde jag fixa, lägenhet hade jag, ingen utbildning men..
Jag tror att mina föräldrar skulle stötta mig i vilket beslut jag än tog, men de skulle råda mig att låta bli. 

En sak som var jobbig var att min allra bästa kompis sa i pricip att det var ingenting att fudera på.
Att det var en självklarhet att ta bort det. Men det var det inte för mej.
Det hade gått lång tid och jag hade börjat vänja mej vid tanken.
Jag älska min bebis, bruka ligga och hålla om magen på nätterna, jag var inte ensam för jag hade min bebis.

Jag hade egentligen tagit beslutet om abort redan inne på toaletten direkt efter gravtestet.
Men samtidigt ville jag verkligen inte.
Under hela tiden var jag nästan aldrig ledsen, bara när X jävlades.
Det kändes overkligt, men mysigt...

Efter dom 2 veckorna flytta jag hem.
Det första jag gjorde var att ringa sjukhuset och få tid till undersökning.
Fick tid några dagar senare..

Under den sista tiden hade mina bröst blivit en del större, och jag mådde illa allt som oftast.
All enegi försvann.
I alla fall så hörde X av sig en kväll och ville ses och prata.
Blev väldigt glad, det trodde jag aldrig han skulle fråga.
Det var så skönt att prata med honom. Han förstod på ett sätt och jag förstod honom på ett sätt.
Fast han var säker på abort, men jag var inte lika säker längre.
Jag ville att han skulle med, men han hade börjat tveka.
Han sa så dumma saker, som tex att han hade opererat en tå några veckor tidigare och att ingen följt med honom och hållt han i handen.
Faan vad arg jag blev, det är skillnad på att ta bort ett barn och operera en tå!!!
Vilket fall så sa han att han skulle försöka följa med om han inte jobba (jag ansåg han kunde ta ledigt, men det var jag ensam om att tycka).
Vi hamnade i säng den kvällen också och jag påminns varje gång om hur mysig han är och hur mycket jag tycker om honom.
Men antagligen ville han bara prata för att få, just det, sex!

Under perioden innan aborten ändra han sig fram och tillbaka om han skulle med eller ej, vilket var väldigt påfrestande.
Jag var så otroligt ledsen, hur kunde han göra så mot mej, han skulle ju stötta?
Han sa att han inte ville vara med, men då sa jag att det vill väl inte jag heller egentligen!
Jag sa att jag inte klarar av att göra det utan honom, jag är inte tillräckligt stark och jag behöver honom och ingen annan.
Det kändes lite då som om jag ställde ultimatum, som ett hot att om han inte följer med så gör jag det inte.
Men det var inte så jag mena även om det låt så.
Jag behöver honom helt enkelt!

Så fort jag fick reda på att jag var gravid så förstod jag att jag var sjuk för att mitt immunfösvar var nedsatt.
Jag vet inte om det var för att jag visste, men nästan direkt började illamåendet komma.
Eftersom jag 2v senare skulle flytta hem till Sverige igen tänkte jag att det är lika bra jag tar tag i allt då istället för att börja krångla nu.

Jag orka inte jobba på några dagar, fick berätta för chefen så hon förstod varför jag varit sjuk så länge.
Jag ville inte att hon skulle tro att jag strunta i och jobba och det förklara även min ca 2v frånvaro pga sjukdom eftersom jag aldrig blev frisk.
Jag hade världens bästa chef och hon var som en extramamma för mej, hon förstod.
Två dagar orka jag inte åka till jobbet förrän vid tolv på dagen för jag mådde så illa på morgonen.
Att åka 20min buss till jobbet då är inte att leka med kan jag tala om.
Men min chef bara krama mej och sa att det var roligt att jag orka komma i alla fall!

Dom sista två veckorna utomlands var jättejobbiga, jag var konstant hungrig och trött, kände mej svullen och mådde illa och ont i brösten.
Det var kapplöpning till lägenheten efter jag gått av bussen för att spy.
Men jag kunde inte spy, jag mådde så otroligt illa men det fanns inget att spy upp, så jag mådde inte bättre.
Sista veckan gömde jag mej i mitt rum och bara sov och sov för jag var så trött.
Då hade mitt X sagt att han skulle följa med, så det kändes bättre.
Jag var aldrig ledsen, inte då, jag tyckte det var spännande på ett vis, fast jobbigt att jag mådde så illa.

Det hela började egentligen redan för 6 år sedan.
Jag hade då träffat min allra första stora kärlek, och vi var tillsammans ett halvår innan det tog slut.
Men jag glömde aldrig bort honom och mina känslor för honom är lika starka idag som då.
Efter det tog slut träffades vi i alla fall i dom här 6 åren.
Inte som vänner, utan jag träffade honom för att jag älska honom och ville ha honom tillbaka.
Och han träffa mej för att han ville ha sex.
Det förstod jag inte då.

Han uttnyttja mina känslor, han manipulera mej, och om han ena dagen var elak så var han snäll nästa och jag förlät han utan att blinka.
Och så fortsatte det i en ond cirkel under 6 år, men vi blev aldrig tillsammans igen.
Jag bad honom flera gånger sluta träffa mej eftersom jag blev så ledsen jämt.
Eftersom han inte ville "något mer", och jag hade inte själv krafter till att säga nej, jag älska honom och det visste han.
Men han kom alltid tillbaka, enbart för sex, men det förstod jag inte då.
Detta pågick under lång tid och jag mådde väldigt dåligt.

Ca 1 år efter studenten, bestämde jag mej för att börja jobba utomlands.
Detta gjorde ju att jag tillslut börja komma över honom och jag mådde riktigt riktigt bra!
Men en helg, efter 5 månader ifrån varandra så träffade vi varandra.
Vi har aldrig nångonsin kunnat hålla händer ifrån varandra, det går bara inte.

Detta ledde till det jobbigaste jag nånsin varit med om..