Om min abort

Jag har gjort det igen, och då har jag ännu inte berättat för er vad som hänt de sista 7v i mitt liv.
Jag har festat 6 av dem, i rad!!

Vecka 1- Jag träffar den där killen jag tycker är söt på en fest, vi hamnar i säng. 

Vecka 2- Jag blir kanonfull ooch gör bort mig inför den här killen. Samt smsar mitt X. Fick dock inget svar för signalerna gick inte fram och smset blev inte levererat.

Vecka 3- Jag är ute, ser mitt x på krogen men inget mer än så, eller jag hinner skicka iväg ett mess till x också.

Vecka 4- Jag träffar mitt X och pratar ut, får en ursäkt och allt känns bra. Går ut på helgen och allt känns bra.

Vecka 5- Jag festar men hör inte av mig till någon av dem.

Vecka 6- Jag festar med killen jag gillar och vi hamnar i säng igen.

Vecka 7- 2 dagar efter jag träffat killen jag gillar , träffar jag x och har sex med honom.

En snabb sammanfattning.

Det enda jag inte kan förklara är att kvällen jag träffa x och vi prata ut kändes allt väldigt bra, och sen förstör vi det genom att vi sedan tillslut träffas.
Jag var så otroligt säker på att jag inte ville ha sex med honom igen, inte på det sättet, att jag förändrats.'
Men nu tvivlar jag, för vi är som magneter till varandra när det gäller sex.

Gårdagens bästa kommentar;
Jag: "Hur bra sex var det på en skala 1-10?"
X: "10"
Jag: "Hur mycket ångest har du på en skala 1-10`"
X och Jag i kör: " 10"

Jag kan säga att jag aldrig ska vara med honom igen, men på en hundradels sekund var dom tankarna som bortblåsta. Jag varken förstår eller kan förklara det själv.

Nu är det i alla fall som det är. Jag och X är inte ovänner, men jag bad han att det var bäst att vi inte hördes av.

Det har hänt så otroligt mycket.
Men just nu orkar jag inte berätta om allt.
Kan bara säga att inatt träffa jag X, och vi satt och pratade i 3h.
Jag har fått svar på så mycket, och jag har fått en ursäkt.
Jag har inte förlåtit, men jag har slutat vara arg och det var nog därför som jag bestämde mig för att träffas och prata ut, för jag var redo nu.
Nej, vi hade inte sex.
Jag känner ett inre lugn.

Det känns som någon står och sparkar mig i magen om och om igen.
Eller som att någon suger ur all luft ur mina lungor och jag kan inte andas.

JAG SAKNAR HONOM!
Det gör ont i hjärtat, han gör mig hel. Jag har vetat vem han var och känt honom sen jag gick i 6:an och var 12 år och han sagt till en tjej att han gillade mig. Han satt bakom mig i spanskan och när han blev uppropad hörde man en målbrottsbasröst som sa ja, och det var första gången jag la märke till han. Efter det har det alltid varit något jag inte kan sätta fingret på, även om vi inte varit ihop många år så har det ändå alltid funnits något., något som gjort att vi aldrig riktigt släppt kontakten.
Det känns som hundra år och det är konstigt hur någon kan fastna så hårt.
Det känns som jag slutat leva mitt liv, det står på paus och bara traglar..
Utsidan ska hållas som en fasad som alltid är perfekt, och insidan är helt jävla trasig.

Vi har känt varandra i hundra år men inte pratat på tusen..

Det här är min plats, min plats att skriva rakt från hjärtat.
Mitt sätt att bearbeta sorgen efter min abort. 
När jag faller samman så skriver jag här.
Som ni märker är det inte så ofta längre, och det är för att jag inte tänker lika mycket på det.
Självklart finns det med i mina tankar vareviga dag, men det är bara någon gång ibland jag får tårar i ögonen och då skriver jag här.
Detsamma gäller mitt X, det är svårt, väldigt svårt.
Jag tänker på honom nästan hela tiden.
Olika sätt varje gång.
Jag ville inte att den här bloggen skulle handla om honom utan om aborten, men på något vis är de så starkt sammanflätat att han tagit över större delen.
Jag vill inte att det ska vara så, de som läser min blogg, de som den är riktad till är såna som varit med om samma sak, dvs en abort.
Inte mitt x, därför väljer jag att inte skriva så mycket här.
Men ibland blir även det för mycket och detta har blivit min utväg, min plats.

Hur jag mår nu?
Det beror på vilken dag du frågar.
I bloggen skriver jag bara de dagar jag faller, inte de dagarna jag flyger!

Just idag mår jag helt okej.
Jag bor nu utomlands, vilket kan vara jobbigt de dagar jag längtar hem.
Jag är fast anställd inom mitt drömjobb som jag älskar, det är enda anledningen att jag är här.
När mitt x var med mig kände jag mig som världens hetaste tjej, inte nu längre.
Det är nu 2 år sen jag var med någon sist. Jag har varken kunnat eller velat. Det går bara inte, som om man har ett stort hål inombords som gör ont, som om en kram kunnat skada mig.
Det är som en spärr inom mig. Jag måste nog bli riktigt kär innan jag törs öppna mig för någon.
Jag har bara väldigt svårt för att tycka om någon..
Jag slits mellan att vlja ta kontakt med mitt x och inte, han bor ju i samma stad som mig nu.
Jag kan inte förmå mig att göra det, och jag kan inte sluta hoppas att han ska söka upp mig.
Jag har massa underbara människor runt omkring mig, men den där som är ens andra halva, oavsett om de är en vän eller en pojkvän, den biten saknas enormt.

Jag känner mig inlåst och kvävd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

För vääääldigt många år sedan på alla hjärtans dag skicka jag en ros till mitt X med anonym avsändare, dvs lilla jag!
Jag har aldrig sagt att det var jag.
I år gjorde jag samma sak.
Jag kunde inte låta bli, det kändes som om jag ville göra honom glad.
Tänk själv att det är alla hjärtans dag och helt plötsligt får man ett ros per bud, då måste man ju helt enkelt
dra på smilbanden.
I vilket fall måste ju tankeverksammheten börja jobba lite och fundera på vem detta kan vara.
Någonstans där borde jag flimra förbi i ögonvrån.
Även om jag bara flimrar förbi en tiondels sekund och tanken avfärdas, så var jag där i ögonvrån en liten stund.
Jag vill att han ska vara lycklig, och veta att någon tycker om honom och tänker på honom.

Ja jag vet, det ändrar ingenting och det var bara bortkastade pengar.
Men jag vill gärna tro att jag fick honom att le en sekund. 
Det värmer. 


Ibland är jag sugen på att skicka den här bloggen som länk till honom.
För att röra om lite. Men då skulle jag känna mig utsatt, och jag gillar inte att känna så. 

Jag kan nu läsa min blogg, inklusive stycket om aborten utan att börja gråta.
Förstår inte hur det kan ha blivit så.
Men någonstans på vägen sluta det väl helt enkelt, eller så har tårana bokstavligt talat tagit slut?
Jag vet inte.
För 1-1.5 år sen hade det aldrig gått, idag går det hur bra som helst.
Även om tankarna finns där vareviga dag och att de ibland men väldigt sällan kan komma en och annan tår.
Nu tror jag på det, att det blir bättre.
Det blir aldrig som förut, men det blir bättre. 

Jag saknar X, men jag vet att jag måste sluta.
Jag måste sluta innan jag blir ännu mer sårad, eller besviken.
Jag vet att en dag när jag kollar hans facebook så kommer det inte stå singel längre.
Jag vill tycka att det är okej då.
Jag borde slutat titta för länge sen men helt plötsligt gick de ju att gå in på alla på facebook i princip så klart man var nyfiken och tog chansen. Jag undrar hur han mår?
Han verkar sakna någon att vara med lika mycket som jag.
Skillnaden är väl att jag saknar honom , och att han saknar någon som INTE är mig .

Jag tror det är så att jag inte vill att han ska vara lycklig, när jag inte är det.
När jag fått kämpa, så har han glidit förbi allt på en räkmacka och inte tagit åt sig alls.
Jag vill att han också ska lida lite.
Men en annan del av mig bryr mig inte om det, och vill att han ska vara lycklig oavsett!
Det är innerst inne jag vill det, att han ska vara lycklig.
Sen om det är med mig eller någon annan, det spelar ingen roll, så länge han är lycklig.
Jag vill att han ska veta det, men jag kan inte säga det till honom.

Jag vill skriva till honom att jag saknar honom.
Jag vill skriva att jag förlåter honom.
Jag vill skriva och fråga om han har lust att ses någon dag.
Jag vill skriva att jag vill att han ska komma hit så jag får slita av honom kläderna för att jag saknar hans sexiga heta kropp och att jag inte kan få nog av den.
Men allting kan bli så fel då.

Mitt kära x upptar större delen av min vakna tid.
Jag upplevde att han föll längre och längre bak i minnet, men nu är han tillbaka och starkare än aldrig förr.
Kanske har det att göra med att det snart är jul.
Julkänslor, dvs allt mys med fina ljus överallt, sitta inne framför brasan, gå på julmarknad hand i hand, när jag går i affärer tänker ja hela tiden "Om vi var tillsammans skulle jag köpa den där julklappen, och den och den och den..."

Har han helt glömt bort mig nu? Undrar ja om han någonsin tänker på mig..
Han kanske verkligen inte bryr sig, och jag var såklart bara naiv.
Självklart är det så, annars skulle han väl hört av sig.

Vilket fall, när mina tankar snurrar runt och jag saknar honom, så kvarstår fortfarande att jag förmodligen aldrig kommer kunna lite på honom, än mindre förlåta honom.

Hans kompisar använder ofta frasen "Han är som han är" när han gjort något dumt.
Om det är dumt mot dem eller emot mig eller någon annan, det kvittar.
"Han är som han är" är ett ursäktande, som att alla vet hur han är så man behöver inte bli förvånad att han gör något dumt, utan man borde varit förbered på det.
Ingen reagerar, ingen säger till han att det är fel, att man inte gör så, beter sig så, säger så, utan istället anävnds samma gamla jävla ursäktande fras "han är ju som han är"!
Och det är sanningen.

Mitt problem är att jag alldeles för länge hoppas att det finns något gott i varje människa, att varje människa förtjänar en chans till (och en till osv) egentligen hur många gånger som helst.
Jag är jävligt bra på att förlåta rätt och slätt.
Men det är inte alltid så bra och det är först nu jag ifrågasätter om jag verkligen kan det..?

Han är ju som han är, men jag älskar honom precis så!

Ja nu har det skett.
Det som jag bävat över så länge, det jag vet kommer ske en eller annan dag.
Jag och X var på krogen samtidigt.
Jag fick veta att han skulle dit som ett slag i magen.
Jag vände mig vid tanken, peppa mig själv och tänkte, "nu gäller det", det är kanske dax nu.
Men känslan av att inte veta hur man kommer reagera är skitjobbig.
Jag tittade inte på honom. Bara en gång då vi möttes i trappan bara jag och han.
Jag gick upp, tittade upp för en millesekund för att se vart jag gick och där var han, men jag titta bort direkt.
Det blev inget moment där.
Jag försökte ha ett leende på läppanra hela kvällen och visa att jag inte bryr mig.
Min kompis sa att han kollat efter mig.
Jag hade kunnat gråta på sekunden men jag ansträngde mig som faan.
Till slut stod jag inte ut och åkte hem.

Jag undrar vad han tänkte?

Jag har gjort rätt, jag tror i grund och botten jag vet att jag gjort rätt.
Om jag verkligen försökt vet jag att jag hade klarat av det.
Men när jag tänker efter vill jag att min bebis skulle haft en lika underbar barndom som jag fick,
och jag kan inte ge den det just nu.
Jag kan inte ge den ett stort fint hus, att alltid ha pengar så det räcker, massa djur och att kunna springa runt
ute på gräsmattan på sommaren och leka.
Syskon och framförallt TVÅ förlädrar.

Jag vet att jag hade klarat det, men jag kan också vänta tills jag har allt det där jag vill kunna ge.
Det enda jag till 100% vet att jag kunde gett var massvis med kärlek!
Det är bara att långsamt börja acceptera att jag har gjort rätt.
Och även om jag gjort rätt så gör det ont!

Jag är LIVRÄDD för att träffa honom!!
Jag vill inte bryta ihop framför honom eller bli arg så att han vet att jag bryr mig.
Jag vill vara likgiltig och stark, när jag är det så kan jag träffa honom.
Men det är nog oundvikligt, någon dag kommer det ske och det skrämmer mig att inte veta hur
jag kommer reagera för han har gjort mig så fruktansvärt ont..

Under den jobbigaste perioden i mitt liv behövde jag stödet från mitt X.
Jag behövde kunna prata med honom, gråta hos honom, bara någon som håller om en och lyssnar, någon man kan dela sina tankar med och sina funderingar.
Någon som säger att allt konmmer bli bra och att man inte gjort något fel, någon som inte dömer en när man hatar sig själv för vad man har gjort.
Jag behövde aldrig känna att vi var ett par som i ett förhållande trots att jag älska honom, allt jag behövde känna var att han fanns där för mig genom den jobbiga tiden.
Men han ville inte det.
Det känns som jag gjort allt, och först nu inser jag att allt jag verkligen behövde var det där stödet jag aldrig fick.
NU är det försent.
Även om han skulle dyka upp idag och säga att han lyssnar och vill prata med mig så kan jag inte känna idag som jag kände då.
Det var ett helvete då och jag har svårt att sätta mig in i exakt de känslor som fanns.
Därför kan jag heller inte läka mer, för det går inte att spola tillbaka tiden och få det stödet jag behövde.
Därför känns det som ett hål som alltid kommer finnas där för det går inte att laga.

Det är försent..