Idag är det alla hjärtans dag.
Jag ville träffa x, jag ville så gärna i mitt lilla dumma huvud tro att vi kan vara vänner.
Jag ville att vi skulle träffas som vänner och sen kanske kanske att han skulle börja känna något.
Men han ville inte träffa mig, inte ens försöka, för vi kan inte vara vänner, han orkar inte gå igenom allt bråk igen.
Jag är hon som alltid är ärlig, och vågar hellre än ångrar det jag aldrig sa.
Man kan inte göra mer än sitt bästa, ge allt.
Jag sa att jag saknade honom.
Jag frågade om han saknade mig någon gång, de bra stunderna, om han kände någonting alls?
Han sa nej. Han kände ingenting, för det har hänt så mycket dåligt mellan oss, han mindes inte ens de bra stunderna.
Det var länge sen han hade haft såna känslor sa han.

Jag behövde höra det! Jag visste det och jag hade hört de förut, men någonstans tror jag att det finns något litet litet där, även om det inte betyder att vi kommer bli ihop.
Men jag hade fel och jag har varit naiv.
Det kändes inte så illa ändå, det är rent utav en bra dag, en bra dag att avsluta på och gå vidare.
Visst gör det lite ont, men samtidigt så är det nyttigt att höra sanningen.
Han vill inte, han vill inte, vad ska jag göra?
Jag kan inte ändra hur han känner, eller tvinga honom att känna annorlunda.
Jag vill att han ska vilja själv, för att det är just mig han vill ha.
Det är inte så.
Jag sa att jag förlåter han för allt vi gått igenom under de sista åren.
Jag behöver kunna förlåta och gå vidare.
Det känns bra, även om han alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta.