Utan dina andetag..
Det känns som någon står och sparkar mig i magen om och om igen.
Eller som att någon suger ur all luft ur mina lungor och jag kan inte andas.
JAG SAKNAR HONOM!
Det gör ont i hjärtat, han gör mig hel. Jag har vetat vem han var och känt honom sen jag gick i 6:an och var 12 år och han sagt till en tjej att han gillade mig. Han satt bakom mig i spanskan och när han blev uppropad hörde man en målbrottsbasröst som sa ja, och det var första gången jag la märke till han. Efter det har det alltid varit något jag inte kan sätta fingret på, även om vi inte varit ihop många år så har det ändå alltid funnits något., något som gjort att vi aldrig riktigt släppt kontakten.
Det känns som hundra år och det är konstigt hur någon kan fastna så hårt.
Det känns som jag slutat leva mitt liv, det står på paus och bara traglar..
Utsidan ska hållas som en fasad som alltid är perfekt, och insidan är helt jävla trasig.
Vi har känt varandra i hundra år men inte pratat på tusen..
