Nu är det snart ett nytt år, det ska bli ett bättre år.
Jag måste börja se allt för vad det faktiskt är och sluta hoppas.
Det är slut nu, det måste vara det.

I helgen sov jag hos x.
Det var mysigt, men mest bara kul.
Vi skrattar och skrattar.
Men när vi skulle sova och jag låg där brevid så tänkte jag bara att det här är nog sista gången jag ligger här.
Jag var ändå helt okej med den tanken.
Det kändes bra på något sätt.

Haha, gissa vem som hört av sig?
Va? va? va?
Ja just precis, x hörde av sig i helgen.
Blev ganska så förvåmad.
Som tur var så var vi inte i samma land, så jag träffa honom inte.
Hade jag varit här så är jag rädd att jag gjort det, så de var skönt att jag inte var det så var de inget att ens fundera på.
Jag vann! Tills vidare..
Ja våran nuvarande "relation" känns som de är en tävling.
Den som hör av sig sist förlorar..
Men det är ju tillsvidare då.
Jag sa att jag visste han skulle höra av sig, lika väl som han säkert nu vet att jag kommer göra det..
Så vi får verkligen hoppas jag blir tokkär i någon annan kille inom de närmaste!
Så jag inte hör av mig. Lite alkohol i kroppen lockar fram desperata vill-ligga-genen..
Fast den fungerar bara på mitt x förvisso, ligger ju inte med någon annan.
Jaja, jag sa ju det! Slår aldrig fel.

Nu är jag glad i vart fall, och har inga planer på att höra av mig tillbaka!

♥

FINA NI!
Det känns som om det jag skriver här mest blir fel.
I början var det om min abort, och jag ångrar ingenting jag skrivit.
Allt är rent och ärligt.
Men ju mer jag läkte inombords över aborten, desto ondare gjorde det att inte ha mitt x nära.
Det gjorde ont innan, men sedan när jag gjorde aborten tog den över allt.
När jag sedan kunde acceptera mitt beslut och aborten inte gjorde lika ont längre, ja då kom alla känslor jag haft innan tillbaka.
Även om det var en blandning mellan saknad, kärlek, svek, ilska, hat och oförmåga att förlåta.
När vi träffades och prata ut var det som en sten lyfte från mitt hjärta och det stora hålet som funnits mellan oss blev lite mindre.
Det var bra då, ett förlåt var inte långt borta.
Men efter det så hamna vi i samma onda cirkel vi varit i tidigare, och alla tankar, känslor och reaktioner gick egentligen också tillbaka.
Det var det stora felet.
Det var också då allt till större delen handlade om honom här i bloggen.
Men när jag skrev om aborten så hjälpte det oerhört mycket.
Men när jag skriver om han, det händer ingenting.
Jag förstår att ni inte förstår, för jag förstår inte själv.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde spola tillbaka tiden, men det går inte.

Jag har inte sett eller hört något från mitt x sedan i maj.
Jag har berättat alla mina hemligheter, saker jag dolt för honom, saker jag gjort som jag inte är stolt över.
Jag har berättat allt.
Även om jag inte ljugit direkt har jag inte heller varit ärlig.
Men nu jag har gett han allt. Jag har inget att dölja.
Han har inte sagt ett ord.
Jag har inte skickat ett sms på säkert 1-2v nu.
Det sista jag skrev var att jag var ledsen för det jag gjort och att oavsett vad han gjort mot mig borde jag aldrig gjort samma sak mot honom, och att jag saknar honom.
Han har allt i sina händer, allt.
Jag vet inte vad som händer nu..

Ja, det är det nog.
Mitt eviga velande tar inte alls slut,även om jag tror väldigt starkt att det ska det när jag skriver det.
Men allt som har med mitt x att göra i samma mening som jag skriver att jag inte ska göra någonting eller smsa eller höra av mig, eller att vi inte ska ses igen, DET ska ni ta med en nypa salt.
Jag måste ju va scizofren eller hur det nu stavas, ja ni fattar.
Ena stunden ska vi inte se för det är bäst, de inser jag med.
Andra studen saknar jag honom så det gör ont och vill bara vara i hans famn.
Tredje gången så är jag enbart ute efter S E X, för att det är superduperenormtjävlakanonbra!
Så smsen varvas med " Det är bäst vi inte hörs och ses mer", " Jag saknar dig " och "Kom hit nu så jag får slita av dig kläderna".
Sedan kommer ett "Förlåt, fel av mig, det var dumt"-sms!
Jag försöker verkligen låta bli, men det bara är omöjligt.
Numret är raderat för länge sen men jag kan det ju utantill!
Jag inser att varje sms bara gör det värre och han blir irriterad och arg, MEN då säger djävulen på min axel att ; Ja det kan ju inte bli värre, så varför inte all in.

Ibland önskar jag att jag ska ramla och slå i huvudet och få en minneslucka på sisådär 9 år!

Just i skrivande stund är jag inte ledsen i alla fal och det är huvudsaken!
Och för att ha det sagt i ärlighetens namn så har han inte sagt/skrivit/hört av sig ett enda ord sen jag stängde dörren hemma hos honom i maj och gick till jobbet efter jag spenderat natten där.
Har inte sett honom heller för den delen.

Vi får väl hoppas jag ramlar snart då, ELLER?!?! :-)

Idag är det 3 år sedan jag gjorde min abort.
Jag minns allt fortfarande, inte lika tydligt och kan inte känna samma känslor jag kände då,
men jag minns allt..
Tiden går fort.
Jag trodde aldrig för en sekund att jag skulle klara mig så bra som jag tillslut gjorde.
Jag står här idag, jag mår bra.
Jag har ärr i hjärtat och själen, jag minns, jag kommer aldrig glömma, och då och då faller det tårar.
Men jag mår bra, jag tänker inte på det så ofta längre.
Det finns med mig varje dag, "jag bär dig i mitt hjärta" finns intatuerat på min kropp.
Jag ångrar inte, jag respekterar mitt belut, och även om jag kan önska situationen varit helt annorlunda, så fick jag fatta mitt beslut efter hur det faktiskt var, verkligeheten, och jag ångrar inte det.
Jag ville aldrig göra det, men det var bäst och jag ångrar inte att jag gjorde det som var bäst för någon annan än mig.

3 år har gått, och idag börjar ett nytt kapitel av mitt liv.
Jag har känt x halva mitt liv, i 12 år.
Andra delen av mitt liv och resten av det vill jag spendera med någon som värdesätter mig, älskar mig.
Det kan hända att saknaden och kärleken finns kvar.
Men jag står på egna ben nu och jag vill ta mina egna beslut, och sätta mig främst!
Det är min tur nu, jag är värd det!

Ärlighet varar längst.
Det finns saker jag berättat här, delat med mig av som ingen vet.
Jag ska berätta för x. Vi pratar inte nu oavsett.
Men jag kan inte leva med att ha undanhållit något, inte ens för honom.
Och han kommer hata mig, men det är okej.
Först då kan jag vända blad, och börja på nytt.
Hitta tillbaka till min väg, hitta tillbaka till mig själv igen.
Det ska jag göra denna sommaren, finna mig själv!

Jag är värd mer!

Det skulle vara sista gången, slutet..
Men det är det aldrig.
Han skulle aldrig komma tillbaka mer, men det gjorde han.

Han tycker inte om mig, vill inte ha mig, saknar mig inte, vill och kan inte vara min vän, vill inte ha sex med mig även fast han hintar till det.
Varför kommer han tillbaka?
Varför är han fortfarande kvar?
Jag förstår inte vad det är han är ute efter?
Om han ville träffa mig så hade han gjort det.
Men han skriver till mig nästan varje natt.
Han kanske är uttråkad, vad vet jag, men varför i så fall äventyra ett "förhållande/någon han träffar", med att skicka sms till mig?
Om jag vore tjejen han träffa och vetat om vad han gör och skriver hade jag bett han dra åt helvete utan att blinka.

Jag skrev häromnatten att jag tror de är bäst vi slutar innan jag blir ledsen.
Jag kommer ju bli det, det vet jag,det blir jag alltid.
Det är som om jag vet att jag kommer bli ledsen men ändå så fortsätter jag plåga mig själv genom att tro att det trots allt är värt tårarna.

Jag vet att jag inte kan lita på honom.
Det känns lite som att jag fick rätt, jag visste att han skulle höra av sig, som att jag förstört något för dem oavsett om hon vet det eller ej. Jag vet ju.
Det är kanske elakt, men jag vill så gärna ha han nära.

Jag kan inte lita på honom, jag vill inte ha någon som beter sig så, oavsett om det är mot mig eller någon annan.
Det vet jag.
Men jag saknar honom och älskar honom, tills mitt hjärta säger något annat.
Jag har fått en hjärna och ett hjärta och de kan omöjligt fungera samtidigt.
Jag följer alltid mitt hjärta.

Slutsats:
Varför kommer han tillbaka?
Jag följer mitt hjärta.
Att älska betyder inte att jag vill ha.

Tårarna rinner..
Jag skickade sms till mitt ex och tillbaka fick jag;
 "Du får sluta skriva nu, för jag har träffat en och då kan jag inte få massa sms från dig"

Som en kniv i hjärtat, och jag visste att den här dagen skulle komma.
Som den har kommit många gånger förr.
När man får reda på att han träffat någon, och jag har inte träffat en endaste en som rört vid mitt hjärta sen dess.
Det gör fruktansvärt ont.

Jag orkar inte mer, och ändå gör jag det..
Jag vet och har accepterat att det aldrig kommer bli vi.
Men det känns ändå, och det gör ont.
Att ha ont i hjärtat konstant, det gör ont på riktigt.
Vissa har allt, de har massa vänner, underbar familj, en pojkvän som älskar dem, ett jobb de trivs med, ett hem som dom tycker om att bo i.
De som är lyckliga.
Jag önskar jag var en av dem.
Jag har vänner,men  inte så många och inte så många nära som jag hade förr.
Min bästa vän bor inte i närheten.
Min familj älskar jag, men de sista har jag och min syster inte alls kommit överrens.
Vi har inte ens pratat de sista helgerna jag varit hemma.
Jag har ingen pojkvän, bara en olycklig kärlek.
Jag har ett jobb jag älskar men det ligger helt fel placerat.
Min lägenhet är mer en tillfällig lösning än ett hem.
Jag har alltid dåligt med pengar och kan aldrig följa med på saker alla andra gör.
Jag kan nästan aldrig köpa ny kläder, unna mig en resa.
Jag kämpar varje dag.
Jag försöker inte få era sympatier, och jag vill inte höra att jag tycker synd om mig själv.
Men jag försöker verkligen hela tiden och det är tufft bara.
Jag vill bara vakna upp en dag och att allt ska vara helt annorlunda.
Jag bara väntar på den dagen då något kommer ske, då jag kommer skina upp som solen.
Det känns så långt borta just ikväll..

Just nu står tiden stilla.
Det känns så.
Jag har inte pratat m x och för varje dag som går är det lättare att inte höra av sig.
Men jag tänker på honom varje dag, det känns tomt på något vis.
Så nära men ändå så otroligt långt bort.

Den killen jag träffade som jag tyckte om lite, han har varit ute och rest och nu är han tillbaka.
Vi ska på samma bröllop i sommar, så det blir spännande.
Han ska flytta härifrån efter sommaren också så det är väl bara tack och adjö.
Men vi sågs ute i helgen,han kom fram till mig några gånger men de var svårt att tyda vad han ville då han alltid verkar ha många bollar i luften, de var trevligt även om de inte hände något.
Jaag ska se det mer som att allt som har med honom att göra är en kul grej, inte fastna för hårt för jag vet att han har massa tjejer runt omkring sig och jag tror egentligen inte att vi skulle passa så bra ihop, för vi är nog ganska olika.
Han är en väldigt sjysst kille och jag hoppas vi kan vara vänner.

Snart fyller jag 24år, det är sjukt vad tiden går fort.
Snart är det 3 år sen jag gjorde abort, eller ja i juli, det är ju ett tag kvar.
För 3 år sen så fanns det inte på kartan att tårarna någon gång skulle ta slut.
Idag så har jag accepterat mitt beslut, jag kan prata om det, jag är inte ledsen så ofta längre.
Livet är egentligen som vanligt igen.
Så som svar: JA! Det blir bättre, det tar bara tid..
Fast det är såklart olika för alla, men för mig blev det bättre.
Bättre än jag kunnat tro och då hade jag ändå jävligt låga förväntningtar.
Jag kan inte svara på hur, mer än att jag gav det tid, jag lät mig känna precis vad jag ville känna, jag höll inte tillbaka och jag skrev mycket här och prata mycket om det med mina närmaste.
Så tid mina vänner, tiden gör såren mindre, kanske läker dem men ärren finns kvar.
Som ett minne.

Nu ska jag försöka sova.
Drömma mig bort i en värld där allt är som jag vill ha det.
Sov gott!

Jag saknar mitt x, jag saknar hans armar runt mig.
När han höll om mig för att han ville det, det saknar jag.

Jag pallar inte med mig själv.
Jag är ju nere mest hela tiden.
Om man spolar tillbaka tiden till innan jag träffade mitt X och prata ut.
Tro mig jag är på ett vis otroligt tacksam över att vi fick de timmarna att bara prata ut ordentligt,
men det är sen den dagen mitt liv har styrts efter honom igen.
Innan så levde jag MITT liv, så som jag ville.
Jag hade till och med tagit steget utanför min lilla bubbla och blivit lite smått förtjust i en kille, något jag inte varit på evigheter, kanske någonsin.
Även om de var mest en kul grej till att börja med och det aldrig utvcklades till något, så var det han som jag efter över 2år vågade ta steget helt ut med.
Jag var livrädd för att ha sex igen, det var något jag var väldigt orolig över.
Men jag klarade det och jag hade aldrig haft det om jag inte kände mig trygg och han fick mig att känna mig trygg.
Jag tänkte på x ibland, men de var aldrig tillräckligt nära för att göra något, för jag hade kommit så långt att jag inte ville fucka up det igen.

Som jag sagt tidigare så kommer det en dag när aborten inte är det första man tänker på när man vaknar eller det tårarna faller för. Jag har accepterat och gått vidare, men jag har inte glömt och kommer aldrig att göra.
Ja, det kommer dagar då jag kan bli ledsen över det också, men inte så ofta längre.

Men nu, sen jag träffa x igen så dras det upp igen.
Allting. Känslorna är så starka och de virvlar omkring uppe i huvudet på mig att jag inte vet varken ut eller in.
Ena dagen är det ledsamt och jag tänker "tänk om", jag kan ligga och dagdrömma om hur det kunde ha varit om jag inte gjort abort.
Andra dagen är det äkta stark kärlek jag känner, stor saknad så det gör ont i hjärtat, av det vi hade tillsammans, innan allt gick åt helvete, när allt var fint och rent.
Sen kommer dagen då allt jag känner är svek, ilska och sorg, som att någon sårat mig avsiktligt och uttnytjat mina känslor. Som att ett förlåt aldrig kan räcka till.

Sex med mitt x kan låta som om det är allt, men det är inte så jag menar, det är passionen och stämning och det vi har tillsammans, när vi skrattar och busar och hur hett allt blir för att det är vi, och vi gör på vårat vis.
Visst sexet är bra, men det är av anledningen att vi känner varandra utan och innan och skäms inte för att säga eller göra fel saker.
Det är speciellt, jag vet inte hur jag ska förklara för att ni ska förstå.
Jag har aldrig känt så tidigare tillsammans med något annan.

Jag vet att ni alla menar väl.
Jag kanske tycker synd om mig själv, jag vet inte.
Det jag vet är att jag vill vara lycklig och jag vill också hitta någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka.
Jag har massvis med kärlek att ge.
Jag älskar mitt x, men inte för den han är idag utan för den han en gång var.
Jag har förlåtit men jag har inte glömt.
Jag uppskattar vad ni säger och jag är medveten om att han inte älskar mig tillbaka.
Jag måste bara hitta tillbaka till den jag var innan..
Det är svårt, men jag försöker. Jag glömmer ibland, men jag kommer alltid på mig själv.

"There is no love without forgiveness, and there is no forgiveness without love"

Ännu en gång efter att vi sagt att vi inte ska ses mer har jag som den idiot och känslomänniska som jag är tagit kontakt med honom.
Först för att jag sakna honom, men de kunde jag inte säga, så iställetr drog jag till med den sämsta jävla bortförklaring; "Jag var lite ledsen och nere över aborten".
Till svar får jag ett "okej".
Bra jobbat, här ljuger vi hej vilt som svepskäl och inte vilket svepskäl som helst. Skäms!
Sedan går det en dag och jag få lite smått ångest och får förklara att jag blir lite nere ibland men det går över så fort så.
Inget svar alls.
Tredje dagen är jag kåt och glömsk.
Inget svar.

Det här är första dagarna i händelseförloppet där jag först saknar, sen använder mig av aborten för att försöka få fram någon sort av känslor från x. FAIL!
Andra dagen får jag som vanligt lite ångest och mina återkommande förklarande sms dyker upp. Dvs de 2 miljoner sms jag brukar skicka. FAIL!
Tredje dagen har jag helt glömt bort allt han någonsin gjort mig och de enda jag tänker är att jag måste MÅSTE ha sex med honom igen, det är ju underbart och känslor och sånt skit spelar ingen roll, vi låtsas som om de inte finns. FAIL
Några timmar senare kommer ett ursäktande sms i stil med "Jaja det var ju kanske lite dumt av mig". DUBBELFAIL!
Fjärde dagen mina vänner, då tänker jag att han är äcklig. Mitt x är äcklig som är med andra tjejer.
Jag vill inte vara med honom när han inte kan vara med BARA mig.
Verkligen skitdumt alltihop och jag ångrar alla tidigare sms och önskar att vi bara hade lämnats åt som vi gjorde sist gång vi sågs.
Här vet man aldrig om sms kommer bli skickat, kanske rentav att jag får ett sms där han vill ha sex med mig.
Då har HAN glömt bort att han lovat aatt inte svara på min inviter, eller så skickar jag för att jag återigen 10min efter ja sa att han var äcklig vill ta på hans kropp igen.
Det kan också sluta i att jag inte hör av mig alls.
Slutscenariot ändras alltid, men de får mig sällan att känna mig bättre.
Ibland kan de till och med bli sämre och då blir de istället "Skitsamma, nu är skadan redan skedd, nu är det redan dåligt så varför inte knulla när det ändå redan är dåligt liksom".

Kan någon snälla skjuta mig? För jag framstår som värsta pantade bruden! GALEN! Det framstår jag som.
Min eviga cirkel. Kan ingen ryta till och säga att nu får de vara nog!

Sant, hårt men sant.
Att en människa kan sitta fast så hårt i hjärtat.
Att jag älskar någon precis som han är.
Trots alla dåliga egenskaper och val.
Hur ska jag hitta någon som jag har så otroligt kul med när allt är bra, och som jag saknar något så hjärtskärande när det är dåligt.
Jag har aldrig träffat någon som jag klickar så otrolig bra med, och som jag bråkar så otroligt mycket med.
Men jag vill inte bråka, jag vill bara älska.
Jag vill inte att det ska vara såhär.
Jag tänker mycket på den dagen, dagen då han såg mig djupt in i ögonen och sa förlåt.

Idag är jag riktigt deppig.
Jag och mitt X sa att vi skulle ses en sist gång.
Vi sågs i måndags, 28/2. Ett datum jag vill lägga på minnet, konstigt nog.
För det var sista gången.
Vi har sagt det många gånger förr, men ytterligare en gång ska vi (läs jag) försöka gå vidare.
Vi träffades, det börja bra, sen blev jag arg och vi satt och pratade.
Jag klarar inte av att vara med honom när jag vet att han träffar andra, när jag vet att han inte ser någon framtid för oss, när jag vet att han inte tycker om mig på det sättet, att jag inte är speciell för honom, inte mer speciell än för någon annan. Han sa det, jag frågade och han svara ärligt.
Jag ville bara höra att vi har något speciellt, ett band, att självklart han har känslor för mig även om det inte kommer bli vi.
Men jag fick inte höra det, för han säger att han inte har det.
Så vi hade tillslut efter jag erkännt att jag tycker om honom mer än han tycker om mig, sex.
Hett sex, perfekt sex, underbart på alla vis sex!
Så vi avslutar med det vi är bäst på, ingen kan slå oss där.
Jag trodde inte jag skulle klara av det, men man blir så innne i det att man inte tänker alls.
Så nu har vi haft sex en sista gång, eller?
Vad är det som säger att vi kommer bryta det nu?
Vi bröt i 2 hela år, om inte längre, och lik förbannat var vi tillbaka där vi alltid hamnar.
Vad är det som är annorlunda nu?
Hur ska vi klara av att bryta nu, när vi aldrig klarat det förut?
När ja på något sätt innerst inne inte ens vill bryta.
När jag blir förälskad i någon annan och denna någon annan vill ha mig, den dagen kommer jag vara lyckklig, och x kommer inte vara den första kag tänker på när jag vaknar.
Precis som med aborten, en dag vaknar man och tårar är inte det första man känner.
Men tills dess, vad händer tills dess?
Han har kommit längre än mig.
Jag tror ibland jag kommit lika långt, men det har jag bevisligen inte gjort.

Jag älskar honom, han har mitt hjärta och han kan göra vad han vill med det.
Han vill inte ha det, men han lämnar inte tillbaka det, han har det för att han kan.
Men, han har varit ärlig mot mig, och det kan jag inte klandra honom för.
Jag har ju till och med förlåtit honom för allt vi gått igenom.
Men det betyde3r inte att jag glömt vad han har gjort.
Jag litar inte på honom, att han ska finnas där, om jag skulle behöva honmom.

Jag blir alltid deppig efter vi sagt att vi inte ska ses mer.
Aldrig mer, det ekar i huvudet och känns förjävligt.
Men jag vet, de är bäst såhär.
Jag vill att han ska älska mig, den dagen han gör det så kommer han få bevisa det många gånger om.
OM den dagen ens kommer, men gör den det så ska det vara på riktigt, då skulle jag överväga att ha honom i mitt liv föralltid.
Men som det ser ut nu, är det bäst att vi går skilda vägar, igen..

Men jag kommer sakna honom och älska honom tills jag dör, det svär jag på!

Kalla mig hycklare, slampa, alkis, vad du vill..
Jag har gjort det igen, och då har jag ännu inte berättat för er vad som hänt de sista 7v i mitt liv.
Jag har festat 6 av dem, i rad!!

Vecka 1- Jag träffar den där killen jag tycker är söt på en fest, vi hamnar i säng, blir lite smått förtjust.

Vecka 2- Jag blir kanonfull ooch gör bort mig inför den här killen. Samt smsar mitt X.

Vecka 3- Jag är full som faan, ser mitt x på krogen men inget mer än så, eller jag hinner skicka iväg ett mess till x ocks¨å.

Vecka 4- Jag träffar mitt X och pratar ut, får en ursäkt och allt känns bra. Fest på helgen såklart!

Vecka 5- Jag festar men hör inte av mig till någon av dem. Pratar lite smått m killen jag gillar på fb men de är allt.

Vecka 6- Jag festar med killen jag gillar och vi hamnar i säng igen.

Vecka 7- 2 dagar efter jag träffat killen jag gillar som för den delen inte alls var lika mysig denna gången men ändå jävligt sjysst, träffar x och har sex med honom.

En snabb sammanfattning av vad mitt rubbade jag sysslat med de sista veckorna.
Och nej jag orkar inte ens förkllara i detalj.

Det enda jagg inte kan förklara är att kvällen jag träffa x och vi prata ut kändes allt kanon, och sen sabbar jag och han det genom mängder av sms och att vi sedan tillslut träffas.
Jag var så otroligt säker på att jag inte ville ha sex med honom igen, inte på det sättet, att jag förändrats.'
Men nu tvivlar jag, för vi är som magneter till varandra när det gäller sex.

Gårdagens bästa kommentar;

Jag: "Hur bra sex var det på en skala 1-10?"
X: "10"
Jag: "Hur mycket ångest har du på en skala 1-10`"
X och Jag i kör: " 10"

Jag kan säga att jag aldrig ska vara med honom igen, men på en hundradels sekund var dom tankarna som bortblåsta. Jag varken förstår eller kan förklara det själv.

Nu är det i alla fall som det är. Jag och X är inte ovänner, men jag bad han att det var bäst att vi inte hördes av.
Jag och killen jag gillar kommer det nog inte bli något med. det var bara sex från hans sida, men jag skulle inte tveka att vara med honom igen för jag gillar honom.

Klart slut!

Det har hänt så otroligt mycket.
Men just nu orkar jag inte berätta om allt.
Kan bara säga att inatt träffa jag X, och vi satt och pratade i 3h.
Jag har fått svar på så mycket, och jag har fått en ursäkt.
Jag har inte förlåtit, men jag har slutat vara arg och det var nog därför som jag bestämde mig för att träffas och prata ut, för jag var redo nu.
Nej, vi hade inte sex.
Jag känner ett inre lugn.

Det känns som någon står och sparkar mig i magen om och om igen.
Eller som att någon suger ur all luft ur mina lungor och jag kan inte andas.
Jävla facebook.
Jag har raderat alla nummer, alla sms, allt som har med han att göra.
Allt jag har är mitt x tröja, som jag inte kan vara utan och som de känns väldigt tomt att sova utan.
Och jag ska erkänna, jag har faktiskt ett MMS också, han är så fin i bar överkropp :-)
Men det är allt.
Och så finns helvetes jävla facebook. Jag är inte vän med honom (men jag råkade av misstag bli vän m han för länge sen, men ja blocka han direkt när jag såg att jag råkat tryckt fel)
Vilket fall, jag hade ingen kontakt med honom och en av våra genensamma kompisar har jag också brutit kontakten med så ingen info från honom heller.
Men just de, helvetes jävla facebook.
Dom ändrade inställningarna, ja de var ett tag sen nu och helt plötsligt kunde ja gå in på hans sida.
Och tror ni ja kan hålla mig därifrån?
Självklart inte!
Så fort någon tjej skriver så blir jag alldeles tom och får för mig saker.
Tänk om han träffar henne? Tänk om han är kär? Han har väl helt säkert glömt att jag finns?
Vilket fall.
JAG SAKNAR HONOM!
Det gör ont i hjärtat, han gör mig hel. Han har varit min bästa vän som jag kunnat berätta allt för.
Jag har älskat honom från 15års ålder och nu är jag 23.
Det kan i andras öron låta helt sjukt, i mina också, eller är det bara så att jag älskar honom något fruktansvärt och jag skulle kunna göra allt i världen för honom. ALLT!
Jag känner mig helt medveten men ändå så i behov av hjälp.
Jag vet snart inte vad jag ska göra.
Det känns som jag slutat leva mitt liv, det står på paus och bara traglar..
Utsidan ska hållas som en fasad som alltid är perfekt, och insidan är helt jävla trasig.
Jag vet att om jag träffar någon annan att bli kär i så glömmer jag x, men jag vill ju inte ha någon annan.
Jag vill inte det!
Jag vill bara att han ska se mig.
Jag finns!
Jag älskar honom mer än något annat!

Ni säger att jag har hjälpt er, nu är det er tur att hjälpa mig!
Vad faan ska jaag ta miig till?  Jag går under..

Det här är min plats, min plats att skriva rakt från hjärtat.
Mitt sätt att bearbeta sorgen efter min abort. 
När jag faller samman så skriver jag här.
Som ni märker är det inte så ofta längre, och det är för att jag inte tänker lika mycket på det.
Självklart finns det med i mina tankar vareviga dag, men det är bara någon gång ibland jag får tårar i ögonen och då skriver jag här.
Detsamma gäller mitt X, det är svårt, väldigt svårt.
Jag tänker på honom nästan hela tiden.
Olika sätt varje gång.
Jag ville inte att den här bloggen skulle handla om honom utan om aborten, men på något vis är de så starkt sammanflätat att han tagit över större delen.
Jag vill inte att det ska vara så, de som läser min blogg, de som den är riktad till är såna som varit med om samma sak, dvs en abort.
Inte mitt x, därför väljer jag att inte skriva så mycket här.
Men ibland blir även det för mycket och detta har blivit min utväg, min plats.

Hur jag mår nu?
Det beror på vilken dag du frågar.
I bloggen skriver jag bara de dagar jag faller, inte de dagarna jag flyger!

Just idag mår jag helt okej.
Jag bor nu utomlands, vilket kan vara jobbigt de dagar jag längtar hem.
Jag är fast anställd inom mitt drömjobb som jag älskar, det är enda anledningen att jag är här.
På sommaren trivs jag här, men jag har dåligt med pengar och kan sällan unna mig något, vilket leder till att jag inte kan göra allt kul som alla andra.
Jag lever på minimum och kämpar långa arbetsdagar.
Jag har börjat träna, vill ha en fin kropp. Vet inte om det någonsin kommer gå.
Jag känner mig inte hälften så attraktiv nu som innan.
När mitt x var med mig kände jag mig som världens hetaste tjej, inte nu längre.
Det är nu 2 år sen jag var med någon sist. Jag har varken kunnat eller velat.
Det är som en spärr inom mig. Jag måste nog bli riktigt kär innan jag törs öppna mig för någon.
Det är svårt att bli kär när man redan älskar någon mest i hela världen, som man ändå aldrig kan förmå sig till att förlåta.
Min bästa kompis är utomlands, de känns som hon inte bryr sig om mig alls. Hon hör aldrig av sig, aldrig.
Det är alltid jag som får göra det. Har tröttnat på att människor uttnyttjar mig och tror att jag alltid ska förlåta.
Varför får jag aldrig någonting tillbaka?
Till och med när jag förklarar så rakt jag kan, så händer ingenting.
Jag slits mellan att vlja ta kontakt med mitt x och inte, han bor ju i samma stad som mig.
Jag kan inte förmå mig att göra det, och jag kan inte sluta hoppas att han ska söka upp mig.
Jag är jävligt ensam.
Jag har massa underbara människor runt omkring mig, men den där som är ens andra halva, oavsett om de är en vän eller en pojkvän, den biten saknas enormt.
Min syster och jag kommer inte heller särkilt bra överrens, hon bryr sig inte heller.
Hon har fullt upp med sin pojkvän och sina vänner och hon bryr sig inte om något annat än sig själv, förväntar sig få allt serverat på silverfat.
Min pappa har varit otrogen en gång förut, min lillebror är i själva verket min halvlilllebror.
En annan gång kom jag på han med att porrsurfa.
Min mamma har förlåtit och tagit honom tillbaka.
Häromdagen läste jag hans sms, jag litar inte på honom och kände på mig att något var fel.
Det var det också, och jag vet inte hur jag ska reagera.
Jag känner mig inlåst och kvävd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

För vääääldigt många år sedan på alla hjärtans dag skicka jag en ros till mitt X med anonym avsändare, dvs moi!
Jag har aldrig sagt att det var jag.
I år gjorde jag samma sak.
Jag kunde inte låta bli, det kändes som om jag ville göra honom glad.
Tänk själv att det är alla hjärtans dag och helt plötsligt får man ett ros per bud, då måste man ju helt enkelt
dra på smilbanden. Så otroligt otippat. 
I vilket fall måste ju tankeverksammheten börja jobba lite och fundera på vem detta kan vara.
Någonstans där borde jag flimra förbi i ögonvrån.
Även om jag bara flimrar förbi en tiondels sekund och tanken avfärdas, så var jag där i ögonvrån en liten stund.
Jag vill att han ska vara lycklig, och veta att någon tycker om honom och tänker på honom.

Ja jag vet, det ändrar ingenting och det var bara bortkastade pengar.
Men jag vill gärna tro att jag fick honom att le en sekund. 
Det värmer. 

Imorgon skulle min bebis varit 1 år. I alla fall i mina beräkningar.
Och mitt X blir ett år äldre imorgon, men jag tror inte han bli klokare.
Man kan hoppas?!

Ibland är jag sugen på att skicka den här bloggen som länk till honom.
För att röra om i grytan. Men då skulle jag känna mig utsatt, och jag gillar inte att känna så. 

Men en sak som gör mig förbannad och skadeglad på samma gång är att i perioder skriver han på Facebook att allt är så jobbigt osv, bla bla, men vad sugen blir man inte och bara skriva:
Jo Jo, men vad väntar du dig om du beter dig som en idiot, självklart får du dålig karma då!

"I need you like a heart needs a beat"

Jag kan nu läsa min blogg, inklusive stycket om aborten utan att börja gråta.
Förstår inte hur det kan ha blivit så.
Men någonstans på vägen sluta det väl helt enkelt, eller så har tårana bokstavligt talat tagit slut?
Jag vet inte.
För 1-1.5 år sen hade det aldrig gått, idag går det hur bra som helst.
Även om tankarna finns där vareviga dag och att de ibland men väldigt sällan kan komma en och annan tår.
Det trodde ni inte va? Det trodde inte jag.
Nu tror jag på det, att det blir bättre.
Det blir aldrig som förut, men det blir bättre. 

Jag saknar X, men jag vet att jag måste sluta.
Jag måste sluta innan jag blir ännu mer sårad, eller besviken.
Jag vet att en dag när jag kollar hans facebook så kommer det inte stå singel längre.
Jag vill tycka att det är okej då.
Jag borde slutat titta för länge sen men helt plötsligt gick de ju att gå in på alla på facebook i princip så klart man var nyfiken och tog chansen. Jag undrar hur han mår?
Han verkar sakna en hjärtevän lika mycket som jag.
Skillnaden är väl att jag saknar honom som min hjärtevän, och att han saknar någon som INTE är mig som sin.

Jag tror det är så att jag inte vill att han ska vara lycklig, när jag inte är det.
När jag fått kämpa, så har han glidit förbi allt på en räkmacka och inte tagit åt sig alls.
Jag vill att han också ska lida lite.
Men en annan del av mig bryr mig inte om det, och vill att han ska vara lycklig oavsett!
Det är innerst inne jag vill det, att han ska vara lycklig.
Sen om det är med mig eller någon annan, det spelar ingen roll, så länge han är lycklig.
Jag vill att han ska veta det, men jag kan inte säga det till honom.

Jag vill skriva till honom att jag saknar honom.
Jag vill skriva att jag förlåter honom.
Jag vill skriva och fråga om han har lust att ses någon dag.
Jag vill skriva att jag vill att han ska komma hit så jag får slita av honom kläderna för att jag saknar hans sexiga heta kropp och att jag inte kan få nog av den.
Men allting kan bli så fel då.

Haha jag börja skratta nu, ingen annan i hela världen skulle se hans kropp som het och sexig :-)
Jag är nog knäpp!

Min "bok" hann jag skriva rubrikerna på kapitlen, det är i princip det jag gjorde innan jag kasta in handuken för denna gång. Vem vet, någon dag kanske jag plockar upp den?! :-)

Mitt kära x upptar större delen av min vakna tid.
Jag upplevde att han föll längre och längre bak i minnet, men nu är han tillbaka och starkare än aldrig förr.
Kanske har det att göra med att det snart är jul.
Julkänslor, dvs allt mys med fina ljus överallt, sitta inne framför brasan, gå på julmarknad hand i hand, när jag går i affärer tänker ja hela tiden "Om vi var tillsammans skulle jag köpa den där julklappen, och den och den och den..."

Har han helt glömt bort mig nu? Undrar ja om han någonsin tänker på mig..
Han kanske verkligen inte bryr sig, och jag var såklart bara naiv.
Självklart är det så, annars skulle han väl hört av sig.

Vilket fall, när mina tankar snurrar runt och jag saknar honom, så kvarstår fortfarande att jag förmodligen aldrig kommer kunna lite på honom, än mindre förlåta honom.
Jag menar, inte kan jag komma dragandes med en sån gammal fuling, tänk om alla i min gamla klass tex skulle se att jag var ihop med honom. De skulle ju skratta! Han är ju faktiskt misslyckad på många vis.
Han är faktiskt det, tänker inte gå in på detaljer men.
Det vore ju ett misslyckande för mig att inte kunnat fånga ett bättre kap än de där, det vet jag ju och det är förmodligen vad alla andras ögon också ser.
Hans kompisar använder ofta frasen "Han är som han är" när han gjort något dumt.
Om det är dumt mot dem eller emot mig eller någon annan, det kvittar.
"Han är som han är" är ett ursäktande, som att alla vet hur han är så man behöver inte bli förvånad att han gör något dumt, utan man borde varit förbered på det.
Ingen reagerar, ingen säger till han att det är fel, att man inte gör så, beter sig så, säger så, utan istället anävnds samma gamla jävla ursäktande fras "han är ju som han är"!
Och det är sanningen.

Mitt problem är att jag alldeles för länge hoppas att det finns något gott i varje människa, att varje människa förtjänar en chans till (och en till osv) egentligen hur många gånger som helst.
Jag är jävligt bra på att förlåta rätt och slätt.
Men det är inte alltid så bra och det är först nu jag ifrågasätter om jag verkligen kan det..?

Han är ju som han är, men jag älskar honom precis så!

Jag är inte perfekt.
Jag gör misstag.
Jag är hon som hellre går över gränsen, än står och tittar på den på håll.
Jag har gjort fel många gånger i mitt liv, men jag har genom det lärt mig massvis.
Så mycket som jag lärt mig om mig själv sista året, så mycket har jag inte lärt under hela min livstid.
Jag tänker inte se tillbaka och ångra någonting i mitt liv, för det har fört mig dit jag är idag.
Även om jag ibland kan känna ånger på ett vis över aborten så vet jag i hjärtat att jag gjorde det som var bäst.
Det som jag gjort mot mitt X är inte bra, men jag gjorde det hur konstigt det än låter av kärlek.
Jag älskar honom så mycket att jag skulle kunna göra vad som helst, vansinne egentligen!

Ja jag gör misstag, men när jag gjort dem lär jag av dem och gör aldrig någonsin om dem igen.

It's hard to accept, but you can't change the past. You can't go back and manipulate things to the way you wanted them to happen. Because life'd be meaningless and boring and just not worth living. But you can change the future and that's a beautiful thing about life. Yes, you will make mistakes. And yes, you will have bad days - but as long as you let the past go, you'll have such a gorgeous and bright future ahead of you. Knowing that things were meant to happen. Knowing that each day you will learn something so that you keep growing to be a better person. Life is like a rope, twined in all its complexities and yet weaved into one marvelous stream that you have the chance you use something amazing from. So grab hold of it.

Ja nu har det skett.
Det som jag bävat över så länge, det jag vet kommer ske en eller annan dag.
Jag och X var på krogen samtidigt.
Jag fick veta att han skulle dit som ett slag i magen.
Jag vände mig vid tanken, peppa mig själv och tänkte, "nu gäller det", det är kanske dax nu.
Men känslan av att inte veta hur man kommer reagera är skitjobbig.
Jag tittade inte på honom. Bara en gång då vi möttes i trappan bara jag och han.
Jag gick upp, tittade upp för en millesekund för att se vart jag gick och där var han, men jag titta bort direkt.
Det blev inget moment där.
Jag försökte ha ett leende på läppanra hela kvällen och visa att jag inte bryr mig.
Min kompis sa att han kollat efter mig.
Jag hade kunnat gråta på sekunden men jag ansträngde mig som faan.
Till slut stod jag inte ut och åkte hem.

Jag undrar vad han tänkte?

Jag bara måste skriva av mig lite.
Jag har flyttat, skaffat nytt jobb, allt det där är perfekt, jag mår superbra.
MEN jag kan inte sluta tänka på X.
Jag tänker på honom väldigt ofta, jag saknar honom och jag älskar honom otroligt mycket.
Någonstans inom mig vill jag alltid se oss tillsammans igen, bara hålla om, vara nära.
Men sen direkt som ett slag i magen kommer verkligeheten.
Jag vet att jag aldrig kan förlåta honom.
Det här scenariot kommer förmodligen aldrig inträffa då jag antar att han glömt att jag existerar.
Men jag tänker ibland att " en dag kommer han inse att han saknar mig, och han kommer stå utanför dörren och säga att han älskar mig, och då precis när jag ska falla in i hans famn så hindras jag av att jag älskar honom men att det går inte för det bara går inte. Att två människor känner så oerhörd stor kärlek och har såna starka band mellan sig, men ändå är det som en stor betongmur emellan som inte går att ta sig över"
Så tänker jag!
Att i mina drömmar och önskningar är det att det ska vara jag och han föralltid, men samtidigt vet jag att det är omöjligt för jag kan inte förlåta hur mycket jag än vill.

Ni tycker nog jag är dum i huvudet, klart jag borde hata honom som gjort så mot mig.
Men jag både hatar och älskar så starkt!
Jag har inte sett han sen den 14 juli 2008, inte en skymt.
Jag är väl ganska duktig ändå?
Men vad kämpar man för, vad vill man uppnå.
Jag hör orden "Aldrig ge upp, drömmar kan slå in"
OM man älskar någon så oerhört (och de må så vara att jag är både blind och döv) varför ska man inte fortsätta kämpa?
Men svaret är enkelt, om man älskar någon vill man vara med någon som älskar en precis lika mycket tillbaka.
Om den personen inte gör det, då ska man inte vara tillsammans.

Jag är rädd för mig själv, att jag ska ta kontakt och inte få något gensvar.
Vilken knapp är det man ska trycka på för att radera någon ur ens liv som betyder mest i hela världen?
Det finns ingen framtid för oss!

Det är inte så att jag är ledsen och gråter och är deprimerad eller något sånt, det är jag inte.
Men man slutar aldrig tänka "En dag, då och då, kommer detta ske"

Det jävla hoppet kan ta och stoppa upp sig någonstans!
Inte ska jag väl behöva dö för att sluta hoppas, med tanke på att hoppet är det sista som lämnar människan.
Det vore ju jävligt tragiskt.
Så många helveten som jag grävt mig ur.
Inte ska jag väl dyka ner i skiten igen frivilligt.

Jag vet att det här inte direkt har något med aborten att göra.
Klart det känns som ett hugg i magen ibland när man ser söta bebisar och allt som har med det att göra.
Men det är tack vare den som det här gapet finns mellan mig och den person som betyder mest för mig.
Visst kan man också se det som att äntligen fick jag se vad idioten går för, och jag borde vara tacksam att jag upptäckte det nu, istället för när man sitter där med säg en otrogen man och tre stackars skillsmässobarn och en tax. Det är ju på sätt och vis bättre att han svek mig nu, än senare i livet.

Men det är det som är grejen med kärlek, man kan ta jävligt mycket skit, och när man tror det runnit över kanten, ja då tar man lite till, och lite till.. osv!

Det blev ett långt inlägg.'
Har jag fått någon klarhet?
NEJ!

Allt jag vet är att jag älskar någon.
Jag älskar någon som inte bryr sig om mig överhuvudtaget.
Någon som sårat och svikit.
Någon jag aldrig kommer förlåta.
Någon jag älskar så starkt att tabasco i käften vore en löjlig jämförelse.
Det finns ingen framtid för oss, det finns inte ens ett OSS!

Ville bara berätta att det kommer komma ut en atikel i tidningen Frida,
nr 6 är det som kommer i slutet av mars om min abort.
Ska bli jättespännande och det känns så otroligt bra att kunna nå ut till ännu fler.
Hoppas verkligen det är en bra artikel nu, håller tummarna för det!
Det är en av de saker som det här fört med sig som faktiskt är bra.
Att man kan vända ett helvete till att hjälpa någon, det värmer i hjärtat!

Några tjejer gjorde ett projektarbete om abort där de bland annat intervjua mig.
Intervjun hittar ni på : http://vadaabort.com/intervjuer/gav_angerkanslor/

Det var länge sen jag skrev.
Ville bara berätta att nuförtiden känner jag mig så stark, som värsta superwomen!
Jag har inte på väldigt länge känt mig såhär stark och glad.
Allt det här har gett mig så mycket styrka och mod och lärt känna mig själv.
Även om jag förändrats mycket under den här tiden.
Jag har nu flyttat, ska börja studera, ny stad, nya vänner, nya mål, NYTT LIV!
Det känns underbart att verkligen få den här nystarten.
Ingen känner till mig eller mitt förflutna.
Jag tänker på det som hänt varenda dag, det är mitt ärr i själen, men det gör inte lika ont
 längre.
Jag och X har ingen kontakt alls.
Kommer ni ihåg när jag skrev att jag är rädd för att träffa honom och att jag ville vara stark och förberedd.
Det är jag nu, bring it on! :-)

Lite över 6 mån har gått, jag är stolt över mig själv, jag klara det helt själv!
Jag mår bra nu, no more looking back..

Nu är det dax för mig att lämna det här bakom mig.
Ett nytt år är precis vad jag behöver.
Ett nytt år att börja om från början.
Jag rekommenderar dem som varit med om samma sak som mig att göra en sån här blogg.
Det har hjälpt mig otroligt mycket, jag tror faktiskt den har hjälpt mest av allt.
Genom att skriva av mig och sen läsa mina egna tankar har jag efter många om och men kommit fram till
att:
*Jag har tagit rätt beslut, och accepterat det.
*Jag har insett att en person som sårar, sviker och behandlar en illa är någon som inte är
värd dig!
*Jag har lärt mig att leva med det, även om jag inte glömt det så kan jag gå vidare och ändå få ett jävligt bra liv!

Tack för all hjälp och tack till alla som stöttat mig!
KRAMAR!

Jag har gjort rätt, jag tror i grund och botten jag vet att jag gjort rätt.
Om jag verkligen försökt vet jag att jag hade klarat att ta hand om en bebis.
Men när jag tänker efter vill jag att min bebis skulle haft en lika underbar barndom som jag fick,
och jag kan inte ge den det just nu.
Jag kan inte ge den ett stort fint hus, att alltid ha pengar så det räcker, massa djur och att kunna springa runt
ute på gräsmattan på sommaren och leka.
Syskon och framförallt TVÅ förlädrar.

Jag kunde inte ge min bebis en pappa trots att den har en, för han ville inte vara med.
Och att inte respektera det, jag vet inte, men jag tror inte det hade blivit så bra.
Jag kunde säkert gett bebisen mat på bordet och jobb kunde jag skaffat och lägenhet har jag, men jag hade fått kämpa
dubbelt så mycket, en inkomst och förmodligen hade jag fått vara kvar (utomlands)långt bort från mina föräldrar och min familj, släkt och vänner. 

Jag vet att jag hade klarat det, men jag kan också vänta tills jag har allt det där jag vill kunna ge.
Det enda jag till 100% vet att jag kunde gett var massvis med kärlek!
Det är bara att långsamt börja acceptera att jag har gjort rätt.
Och även om jag gjort rätt så gör det ont!
Så jag ångrar mig varje dag, men ändå innerst inne, och då menar jag jävligt långt in, så VET JAG ändå att jag gjort rätt.

Jag är LIVRÄDD för att träffa honom!!
Jag vill inte bryta ihop framför honom eller bli arg så att han vet att jag bryr mig.
Jag vill vara likgiltig och stark, när jag är det så kan jag träffa honom.
Men det är nog oundvikligt, någon dag kommer det ske och det skrämmer mig att inte veta hur
jag kommer reagera för han har gjort mig så fruktansvärt ont..

Under den jobbigaste perioden i mitt liv behövde jag stödet från mitt X.
Jag behövde kunna prata med honom, gråta hos honom, bara någon som håller om en och lyssnar, någon man kan dela sina tankar med och sina funderingar.
Någon som säger att allt konmmer bli bra och att man inte gjort något fel, någon som inte dömer en när man hatar sig själv för vad man har gjort.
Jag behövde aldrig känna att vi var ett par som i ett förhållande trots att jag älska honom, allt jag behövde känna var att han fanns där för mig genom den jobbiga tiden.
Men han ville inte det.

Jag har pratat med alla mina vänner, men såna som gått igenom samma sak som mig, med barnmorskor och "jourhavande kompisar", med en psykoterapefte, jag har skrivit av mig, jag har skrikit, gråtit, jag har sörjt, you name it.
Det känns som jag gjort allt, och först nu inser jag att allt jag verkligen behövde var det där stödet jag aldrig fick.

NU är det försent.
Även om han skulle dyka upp idag och säga att han lyssnar och vill prata med mig så kan jag inte känna idag som jag kände då.
Det var ett helvete då och jag har svårt att sätta mig in i exakt de känslor som fanns.
Det känns som "ögonblicket" då jag verkligen behövde det stödet är förbi.
Därför kan jag heller inte läka mer, för det går inte att spola tillbaka tiden och få det stödet jag behövde.
Därför känns det som ett hål som alltid kommer finnas där för det går inte att laga.

Det är försent..

Mitt X hörde av sig, jag visste det, han kan inte lämna mig ifred.
De sista han skrev var att jag skulle lämna honom ifred,och det har jag gjort ända sedan i augusti.
Men tror ni inte han hör av sig, inte för att fråga hur jag mår eller be om förlåt, det jag verkligen önskar han gjorde.
Nej han skicka och fråga om jag ville knulla???!
Jag blev så arg och ledsen, nu river han upp alla sår igen. Men jag svarade inte.
Då gick de en stund, sen skrev han förlåt, men jag vet ju att om jag svarat hade han kommit hit på en gång.
Men jag svarade inte på det heller, jag var mållös.
Då klockan 5 mitt i natten skicka han och skrev att det inte var han som skickat smsen.
Då helt plötsligt kände han sig väl som en idiot och kom med sina vanliga bortförklaringar.
Jag vet att det var han och jag är glad att jag inte svarade överhuvudtaget.

Som om ingenting har hänt, det är det som var det jobbiga.
Jag har gått igenom helvete  och tillbaka, och istället för att fråga hur jag mår fortsätter han som
ingenting och frågar om jag vill knulla. Som om tiden stod stilla..

I mina ögon finns du inte mer..

Jag vill inte vara hon längre, hon som förlorat och lever kvar i det..
Ja vill vara hon den där starka som reste sig och mår bättre nu!
Och jag kan inte vara hon om jag hela tiden måste påminna mig själv om allt som hänt.
Att det jag älskar försvinner ut ur mitt liv.
Men jag kan inte spola tillbaka tiden, så vi lämnar det där..

Det kommer alltid finnas en liten lucka i mitt hjärta och därinne finns alla dom här känslorna.
Men dom får vara där, jag tänker lämna dem där och stänga om dem..

Nu är det 63 dagar sen, dvs hela 9 veckor sen, eller som det känns, 2 månader sen om man räknar efter datumet bara.
Jag har börjat fundera på om jag är överkänslig som känner såhär fortfaranda och är ledsen och så.
Känns som man borde sörjt klart nu.
Känns åtminstone som alla andra tycker det.
Men det är väldigt individuellt, vissa sörjer inte ens och andra i flera år.
Det beror ju på hur starkt man kände för att få barn, hur situationen såg ut.
Sen undrar jag ibland om jag verkligen har gått vidare, eller bara tror det.
För när man är ledsen känns det alltid som man är tillbaka på ruta 1.
Då sa någon till mej att :

"I början bryter man ihop kanske varje timme, sedan blir det till dagar och sedan veckor/månader, men det är tiden emellan varje gång du bryter ihop som visar om det blir bättre"

Det har varit den värsta sommar jag någonsin varit med om, men jag hoppas den gjort mej starkare.
X vägrar fortfarande prata med mej men jag fick i alla fall svar på 3 av mina sms efter många försök.
Eller ja, svar och svar, det var väl att ta i.
Jag frågade varför han vill mig så illa, men det fick jag inget svar på.
Sedan skrev jag bara att jag är ledsen och besviken och att jag är rädd att jag aldrig kommer kunna förlåta honom.
Han svara inte på det heller.
Sist frågade jag om tiden läker alla sår, och till svar på det fick jag ett "jag vet inte".
Hoppas det räcker som avslut, att kunna gå vidare och lämna honom bakom mig.
För tro mej, ett tag ville jag inte ens leva, jag var till och med inne pån sajter om självmord,
så otroligt fruktansvärt dåligt mådde jag.
Jag var som i en egen värld, som i ett töcken av sorg.
Och jag är inte hon som tänker så, aldrig!
Jag är hon som alltid är go,glad och sprallig och full av energi.
Jag vill ha tillbaka henne.
Det var nog tur jag fick "kontakt" eller hur man ska säga, för dom smsen rädda mig på ett sätt.
Och det ska erkännas att det fortfarande är hur jobbigt som helst att inte ha honom i närheten efter 6 år, han är min trygghet och den människa jag bryr mig mest om.
Jag måste hela tiden tänka att det är inte en bra kille, det finns så mycket ont i honom, och det  är inte min förlust.
Jag är värd något bättre!

Jag var så ledsen, jag var så ensam, jag ville bara prata med någon som förstod.
Men ingen förstod.
Jag kände att jag inte kan hålla allt inom mej för då kommer jag explodera tillslut.
Jag kunde inte prata med mitt X, dels för att han inte ens frågat hur jag mått vilket gjorde mej ännu mer ledsen och dels för att jag försökte gå vidare utan honom.
En dag upptäckte jag forumet på en sida som heter:
www.ungdomar.se 

Det rekommenderar jag starkt, gå in där och prata med andra som gjort samma.
I början var det jobbigt för det finns många idioter där bara för att jävlas, och jag tog verkligen åt mej.
Men sedan insåg jag att jag måste blunda för dom inläggen och ta hand om dem som verkligen givit något.
Alla behöver någon..

Jag vaknade med håret klistrat mot ansiktet, var ledsen, jag som trodde det skulle bli bättre nu.
Men jag kände mej sönder.
Dagen innan var så hemsk att jag föll i tårar bara av att tänka på sjukhuset.

Jag blödde ingenting nästan, det var skönt. Finns inget jag avskyr mer än bindor.
Så jag köpte troskydd efter ett tag, dom är ju mindre så det kändes lite "friare".
Men det är nog väldigt olika för alla.
Jag försökte göra saker hela tiden, jag ville absolut inte gräva ner mej i sängen som jag brukar göra när något blir jobbigt, nej jag ville visa mej stark, för alla.
Jag hade berättat det för många av mina vänner, som en förklaring till varför jag var så off och inte ville vara med och festa och att jag drog mig undan. Det ångrar jag!

Det värsta av allt tror jag var känslan av att vara ensam, jag kunde inte prata med någon.
Det är anledningen till varför jag gjort den här bloggen.
Ja kunde inte ens prata med min bästa kompis, för hon förstod inte.
Hon hade aldrig genomgått en graviditet och abort, och jag vet att även om hon ville förstå och mena väl på sitt sätt,
så kunde hon inte, och det kan jag inte begära av henne.
Jag leta på internet efter andra, andra som gjort som jag, men det var svårt att hitta först.
Sidor som tex "ja till livet" kom upp, men jag ville inte debbattera om det var rätt eller fel.
Jag ville bara prata med någon som förstod mej..

Sov inte en blund inatt.
Skulle ha duschat igår kväll men det orka jag inte, jag var så ledsen.
Ledsen över bebisen och ledsen för att X inte prata med mej.
Allt han sa var att han kommer, men jag lita inte på honom.

Duschade på morgonen som de sagt att jag skulle.
Fick inte äta något efter kl 00.00 så jag var jättehungrig och mådde illa.
3h före operationen skulle jag ta 2 tabletter som gjorde att livmodern mjuka upp sig så det skulle bli skonsammare.
 Man kunde må illa och få sammandragningar av tabletterna.
Jag tog dom kanske 2h före. Man fick inte dricka något heller men det gjorde jag ändå, mådde så dåligt.
Jag var så arg på X, jag ville inte bry mej om någonting på morgonen, han vägra prata med mej då också.
Min kompis hämta mej  och så åkte vi till sjukhuset.
Jag mådde illa av bilfärden och av tabletterna, och visst fick jag sammandragningar, det var inte skönt.

När vi kom fram så var jag jättenervös.
X satt där och vänta, men han var inte vidare trevlig,
Sedan anmälda jag mej och betala 250kr i patientavgift.
När vi gick till operationen rulla en mamma förbi sitt nyfödda barn i en sån där genomskilninig vagn dom har på sjukhus och ja kunde inte låta bli att titta.
Jag tror X såg att jag kolla, så då vända jag bort huvudet igen.
Jag trodde X skulle få följa med in, men det fick han inte.
Det var så jobbigt att säga hejdå, men jag fällde inte en tår.
Sedan fick jag två panodil, och så fick jag byta om till sunkiga fula sjukhuskläder.
Fick sitta i väntrummet själv med andra männsikor som tex skulle operera armen, och de var ju inte lika ledsna som jag. Men jag satt och bet mej hårt i läppen för tårarna brände bakom ögonlocken men jag kunde inte tillåta mej att fälla några tårar där bland alla människor, och sammandragningar hade jag också och det gjorde lite ont.
Jag ville inte ta bort min älskade bebis jag haft i 2,5 månad!

Sedan kom doktorn, han var snäll och förklara hur dom skulle göra.
Efter det fick jag gå in på operation, var en jätterolig sjuksköterska-gubbe som prata som bengt alsterlind i hajk som till och med fick mej att skratta när han satte kanylen i armen.
Sedan sövde dom mej, kände hur ögonen föll igen.

När jag vakna en timme senare var jag helt själv, var sköterskor där men dom såg mig knappt.
Jag var lika nära på att börja gråta då också, jag var så jävla ledsen.
Fick verkligen anstränga mej för att inte tårarna skulle rinna, och jag minns att jag låg och höll händerna på magen så som jag bruka göra i sängen på kvällarna, men nu var magen tom..
Jag fråga om jag fick ringa X, ville så gärna träffa honom, och ringa fick jag men bara för att säga vart han skulle möta mej för han fick inte komma in på uppvakningen. Då blev jag ännu ledsnare.
Var tvungen att äta en smörgås och juice, även fast jag inte alls ville ha, jag ville bara därifrån.
 Sen var jag tvungen att gå på toaletten, och det kom massa blod, jag var tvungen att visa att jag orka gå och inte var yr och så.

Sen fick jag äntligen gå och byta om till mjukisdressen och när jag gick ut stod X och min kompis där.
Hon fråga hur det var och jag sa bra.
Hon fråga om det gjort ont och jag sa att det inte kändes något alls.

Men sen kolla jag på X och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
Jag hade kämpat mot dem så länge, jag hade så mycket sorg i hjärtat.
Så jag bara sprang emot han och in i hans famn och där stod jag mitt i sjukhuskorridoren och grät.
Jag minns det som den jobbigaste stunden av allt!

Sedan åkte jag hem, jag åt thaimat och la mej i en park i solen med min kompis, jag var piggare än jag trodde.
Vet inte direkt om jag kände lättnad, jag kände nog egentligen ingenting.
När vi lämna X där på parkeringen hade jag bestämt mej för att bryta den onda cirkeln, jag ville aldrig mer vara beroende av honom, jag ville vara stark själv.

Jag vänta på att han skulle höra av sig hela kvällen och fråga hur jag mådde, men han sa inte ett ljud.
Jag väntade hela natten också på att han skulle ringa, men det gjorde han inte.
Det var så tomt, nu hade jag varken X eller min bebis, jag var helt ensam där i sängen.
Det enda jag hade var en gammal tröja jag hade tagit från X som jag låg och krama när jag grät.





♥14.07.2008 ♥
Den värsta dagen i mitt liv!  

Det var svårt, fast ändå inte.
Jag älska mitt ex, och därav älska jag tanken på hans och mitt barn.
Att jag hade en del av honom i mej, en del av oss tillsammans.
Men jag visste mycket väl att även om jag skulle behålla det, skulle det aldrig bli vi två igen.
Ett barn ska inte vara anledningen, det ska kärlek vara.
Jag ville innerst inne aldrig göra abort.
Men jag ville göra det som var bäst för bebisen.

Ja skämdes för att jag inte varit försiktig och skyddat mej.
Och jag kände att nej, jag är inte 14-15 år, jag är 21, jag är vuxen nog att ta hand om ett barn.
Men ville jag ta hand om ett helt själv, för X ville ju inte hjälpa mej?
Nej innerst inne visste jag att det inte var vad jag ville.

Jag tyckte det var pinsamt när jag spela upp scenariot i huvudet om hur det skulle se ut när jag berätta för mina föräldrar och min släkt att jag skulle behålla det.
De skulle förmodligen tycka att det var dumt, och att jag var ung och ensamstående.
Men jobb kunde jag fixa, lägenhet hade jag, ingen utbildning men..
Jag tror att mina föräldrar skulle stötta mig i vilket beslut jag än tog, men de skulle råda mig att låta bli. 

En sak som var jobbig var att min allra bästa kompis sa i pricip att det var ingenting att fudera på.
Att det var en självklarhet att ta bort det. Men det var det inte för mej.
Det hade gått lång tid och jag hade börjat vänja mej vid tanken.
Jag älska min bebis, bruka ligga och hålla om magen på nätterna, jag var inte ensam för jag hade min bebis.

Jag hade egentligen tagit beslutet om abort redan inne på toaletten direkt efter gravtestet.
Men samtidigt ville jag verkligen inte.
Under hela tiden var jag nästan aldrig ledsen, bara när X jävlades.
Det kändes overkligt, men mysigt...

Efter dom 2 veckorna flytta jag hem efter att ha jobbat ett halvår utomlands.
Det första jag gjorde var att ringa sjukhuset och få tid till undersökning.
Men det var så svårt, jag visste inte hur man skulle göra, vart man skulle ringa, vad man skulle säga.
Ringde abortkliniken eller kvinnokliniken, minns inte.
Fick tid några dagar senare..

Under den sista tiden hade mina bröst växt så de knaka.
Mådde illa väldigt ofta, och så var jag hungrig jämt jämt jämt.
Den lilla krabaten tog all min energi, så trött blev jag också.

I alla fall så hörde X av sig en kväll och ville ses och prata.
Gud så glad jag blev, det trodde jag aldrig han skulle fråga.
Det var så skönt att prata med honom. Han förstod på ett sätt och jag förstod honom på ett sätt.
Fast han var säker på abort, men jag var inte lika säker längre.
Jag ville att han skulle med, men han hade börjat tveka.
Han sa så dumma saker, som tex att han hade opererat en tå några veckor tidigare och att ingen följt med honom och hållt han i handen.
Faan vad arg jag blev, det är skillnad på att ta bort ett barn och operera en tå!!!
Vilket fall så sa han att han skulle försöka följa med om han inte jobba (jag ansåg han kunde ta ledigt, men det var jag ensam om att tycka).
Vi hamnade i säng den kvällen också och jag påminns varje gång om hur mysig han är och hur mycket jag tycker om honom.
Men antagligen ville han bara prata för att få, just det, sex!

Under perioden innan aborten ändra han sig fram och tillbaka om han skulle med eller ej, vilket var väldigt påfrestande.
Jag var så otroligt ledsen, hur kunde han göra så mot mej, han skulle ju stötta?
Han sa att han inte ville vara med, men då sa jag att det vill väl inte jag heller egentligen!
Jag sa att jag inte klarar av att göra det utan honom, jag är inte tillräckligt stark och jag behöver honom och ingen annan.
Det kändes lite då som om jag ställde ultimatum, som ett hot att om han inte följer med så gör jag det inte.
Men det var inte så jag mena även om det låt så.
Jag behöver honom helt enkelt!

Så fort jag fick reda på att jag var gravid så förstod jag att jag var sjuk för att mitt immunfösvar var nedsatt och mina tuttar gjort ont.
Jag vet inte om det var för att jag visste, men nästan direkt började illamåendet komma.
Eftersom jag 2v senare skulle flytta hem till Sverige igen tänkte jag att det är lika bra jag tar tag i allt då istället för att börja krångla nu.

Jag orka inte jobba på några dagar, fick berätta för chefen så hon förstod varför jag varit sjuk så länge.
Jag ville inte att hon skulle tro att jag strunta i och jobba och det förklara även min ca 2v frånvaro pga sjukdom.
Jag hade världens bästa chef och hon var som en extramamma för mej, hon förstod.
Två dagar orka jag inte åka till jobbet förrän vid tolv på dagen för jag mådde så illa på morgonen.
Att åka 20min buss till jobbet då är inte att leka med kan jag tala om.
Men min chef bara krama mej och sa att det var roligt att jag orka komma i alla fall!

Dom sista två veckorna utomlands var jättejobbiga, jag var hungrig och trött, kände mej svullen och mådde illa och ont i brösten.
 Det var kapplöpning till lägenheten efter jag gått av bussen för att spy.
Men jag kunde inte spy, jag mådde så otroligt illa men det fanns inget att spy upp, så jag mådde inte bättre.
Sista veckan gömde jag mej i mitt rum och bara sov och sov för jag var så trött.
Då hade mitt X sagt att han skulle följa med, så det kändes bättre.
Jag var aldrig ledsen, inte då, jag tyckte det var spännande på ett vis, fast jobbigt att jag mådde så illa.

Det hela började egentligen redan för 6 år sedan.
Jag hade då träffat min allra första stora kärlek, och vi var tillsammans ett halvår innan det tog slut.
Men jag glömde aldrig bort honom och mina känslor för honom är lika starka idag som då.
Efter det tog slut träffades vi i alla fall i dom här 6 åren.
Inte som vänner, utan jag träffade honom för att jag älska honom och ville ha honom tillbaka.
Och han träffa mej för att han ville ha sex.
Det förstod jag inte då, att dom närmaste 6 åren skulle jag bli uttnyttjad och behandlad väldigt illa.

Han uttnyttja mina känslor, han manipulera mej, och om han ena dagen var elak så var han snäll nästa och jag förlät han utan att blinka.
Och så fortsatte det i en ond cirkel under 6 år, men vi blev aldrig tillsammans igen.
Jag bad honom flera gånger sluta träffa mej eftersom jag blev så ledsen jämt.
Eftersom han inte ville "något mer", och jag hade inte själv krafter till att säga nej, jag älska honom och det visste han.
Men han kom alltid tillbaka, enbart för sex, men det förstod jag inte då.
Detta pågick under lång tid och jag mådde väldigt dåligt.

Ca 1 år efter studenten, bestämde jag mej för att börja jobba utomlands.
Detta gjorde ju att jag tillslut börja komma över honom och jag mådde riktigt riktigt bra!
Men en helg, efter 5 månader ifrån varandra så träffade vi varandra.
Vi har aldrig nångonsin kunnat hålla händer ifrån varandra, det går bara inte.

Detta ledde till det jobbigaste jag nånsin varit med om..

Hej!
Jag är en 21år gammal tjej som precis har genomgått en abort, och det är det svåraste jag någonsin gjort.
Mitt mål med den här bloggen är att nå ut till så många som möjligt som kanske sitter i samma sits och behöver någon att prata med.
En annan sak är att jag tror det är bra för mej själv också att skriva om det.
Jag vill poängtera att detta inte är någon för/emot sida, här vill jag bara berätta om min abort och hur jag känner.
Jag vet att jag aldrig komma glömma det här, men jag hoppas kunna försöka ta ett steg i taget tills jag mår bättre igen, men det är vägen dit som är svår..

Vill ni kontakta mej, bara prata lite, kan ni antingen kommentera eller skicka ett mail till: