Jag pallar inte med mig själv.
Jag är ju nere mest hela tiden.
Om man spolar tillbaka tiden till innan jag träffade mitt X och prata ut.
Tro mig jag är på ett vis otroligt tacksam över att vi fick de timmarna att bara prata ut ordentligt,
men det är sen den dagen mitt liv har styrts efter honom igen.
Innan så levde jag MITT liv, så som jag ville.

Men nu, sen jag träffa x igen så dras det upp igen.
Allting. Känslorna uppe i huvudet på mig  gör att jag inte vet varken ut eller in.
Ena dagen är det ledsamt ,andra dagen är saknad så det gör ont i hjärtat, av det vi hade tillsammans, innan allt gick åt helvete, när allt var fint.
Sen kommer dagen då allt jag känner är svek, ilska och sorg, som att någon sårat mig avsiktligt och uttnytjat mina känslor. Som att ett förlåt aldrig kan räcka till.

Sex med mitt x kan låta som om det är allt, men det är inte så jag menar, det är passionen och stämning och det vi har tillsammans, när vi skrattar och busar och hur hett allt blir för att det är vi, och vi gör på vårat vis.
Visst sexet är bra, men det är av anledningen att vi känner varandra utan och innan och skäms inte för att säga eller göra fel saker.
Det är speciellt, jag vet inte hur jag ska förklara för att ni ska förstå.

Det jag vet är att jag vill vara lycklig och jag vill också hitta någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka.
Jag har massvis med kärlek att ge.
Jag älskar mitt x, men inte för den han är idag utan för den han en gång var.
Jag har förlåtit men jag har inte glömt.
Jag uppskattar vad ni säger och jag är medveten om att han inte älskar mig tillbaka.
Jag måste bara hitta tillbaka till den jag var innan..
Det är svårt, men jag försöker. Jag glömmer ibland, men jag kommer alltid på mig själv.