Jag är rädd..
Jag är LIVRÄDD för att träffa honom!!
Jag vill inte bryta ihop framför honom eller bli arg så att han vet att jag bryr mig.
Jag vill vara likgiltig och stark, när jag är det så kan jag träffa honom.
Men det är nog oundvikligt, någon dag kommer det ske och det skrämmer mig att inte veta hur
jag kommer reagera för han har gjort mig så fruktansvärt ont..
Det finns inget rätt eller fel..
Och jag har precis själv läst den och jag kan inte hjälpa att jag alltid får tårar i ögonen när jag tänker på sjukhuset.
Det som är tydligt i min blogg är hur jag ändrar mig hela tiden, hur jag säger emot mig själv.
Ena dagen ångrar jag mig, och andra vet jag att jag gjorde rätt.
Ibland hatar jag mig själv och ibland låtsas jag att allt är bra igen.
Ena dagen älskar jag mitt X och andra dagen vill jag bara skjuta skallen av han och låtsas som om han inte finns.
Och ena dagen säger jag att jag vill förlåta och andra att jag aldrig kommer göra det.
Men jag tror det är så det är ,ett stort känslokrig där det egentligen inte finns varken rätt eller fel.
Det är samtidigt svårt och en rädsla i att våga gå vidare och glömma.
Ibland känns det som om man glömmer, och då får jag dåligt samvete, för hur kan jag vara nära på att glömma
något som är så speciellt och en sån händelse som faktiskt betyder otroligt mycket.
Om jag glömmer så glömmer jag en del av mig själv, och då är det inte jag längre.
Utan stöd faller jag..
Under den jobbigaste perioden i mitt liv behövde jag stödet från mitt X.
Jag behövde kunna prata med honom, gråta hos honom, bara någon som håller om en och lyssnar, någon man kan dela sina tankar med och sina funderingar.
Någon som säger att allt konmmer bli bra och att man inte gjort något fel, någon som inte dömer en när man hatar sig själv för vad man har gjort.
Jag behövde aldrig känna att vi var ett par som i ett förhållande trots att jag älska honom, allt jag behövde känna var att han fanns där för mig genom den jobbiga tiden.
Men han ville inte det.
Det känns som jag gjort allt, och först nu inser jag att allt jag verkligen behövde var det där stödet jag aldrig fick.
NU är det försent.
Även om han skulle dyka upp idag och säga att han lyssnar och vill prata med mig så kan jag inte känna idag som jag kände då.
Det var ett helvete då och jag har svårt att sätta mig in i exakt de känslor som fanns.
Därför kan jag heller inte läka mer, för det går inte att spola tillbaka tiden och få det stödet jag behövde.
Därför känns det som ett hål som alltid kommer finnas där för det går inte att laga.
Det är försent..
