Inatt så sa x att vi inte ska höras mer, igen.

Innerst inne så vet jag att det är för det bästa, men det är ledsamt oavsett.

Det är det alltid.

Jag kunde inte låta bli att fråga varför det aldrig var jag?

För det känns som jag aldrig fick en chans, inte en andra chans..

Vi har förstört så mycket längs vägen.

Jag blir alltid ledsen, oavsett om det är jag eller han som säger att vi ska sluta.

Särskilt dom gångerna som vi faktiskt kommer överrens och sen som en blixt från klar himmel så ska vi inte höras mer.

Fast jag känner alltid på mig när det är något som hänt, jag kände det redan förra veckan..

När jag vakna imorse så kände jag mig helt tom.

Men när jag får ut allt jag känner och inte har något mer att säga, då blir det tomt.

Det är inte det att jag älskar honom, för det är på ett annat sätt.

Älska som i någon du känt halva livet och som du alltid kommer bry dig om och som du vill väl.

Det är bara ledsamt att veta att vi inte kommer prata mer..

 

Vi har sagt det fler gånger än jag kan räkna till, att vi inte ska höras mer.

Varje gång menar vi vart enda ord.

Men det blir aldrig så, nästan så man inte riktigt kan ta det på allvar.

 

Jag har gett han adressen till min blogg nu. Det är ingen blogg, det är mitt liv dom senaste 4 åren.

Jag vet inte om han läst den. Jag hoppas bara av hela mitt hjärta att han inte visar den för någon, för det här är bland det personligaste jag har, det är min fristad att skriva vad jag vill utan att någon kan dömma mig eller veta vem jag är.

Men på ett vis har jag alltid vetat att en dag kommer han få läsa den, om han vill.

.

Jag tror inte jag kommer skriva här något mer nu.

 

 ♥