Send?
Jag älskar dig
Jag saknar dig
Jag förlåter dig?
Jag vet inte, jag är så nära.
Det är som att balansera på en bergskant och ett steg fel och det är över.
Jag vill vara där, på kanten, och balansera.
Jag törs inte hoppa och se om någon tar tag i mig i sista sekund och drar mig upp., inte än.
Men jag vill heller inte gå av bergskanten och stå med fötterna stadigt på jorden.
En sak som skrämmer mig är att om jag säger de 3 orden, vilka som helst av de ovanstående, rädslan av att bli totalignorerad är för stor, och chansen att bli det är om inte ännu större.
Jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag känner till honom, jag har sagt att jag älskar honom till och med när jag vet att han förmodligen inte skulle säga det tillbaka.
Varför är jag så rädd nu?
Jo för att allt jag byggt upp sen den dagen, det som krävts för att hålla en sida utått som är stenhård och som visar att jag klarar mig själv och att jag aldrig mer vill ha något med honom att göra, allt det skulle rasa på några sekunder.
Någonstans inom mig finns en röst som säger att han visst saknar mig, även om han inte törs erkänna det.
Men jag har en röst till som säger att nej, han tycker faktiskt inte om dig.
Jag blir så förvirrad, för han har sagt att han inte älskar mig eller tycker om mig, men samtidigt har han varit med mig på ett sätt som visar motsatsen, jag har varit någon han varit lite beroende av, så som jag varit av honom.
Så låt säga att det bara var sex, det kanske bara var det. Varför är jag då så naiv?
Varför finns känslan av att det är något där fortfarande?
"Han är som han är"
Mitt kära x upptar större delen av min vakna tid.
Jag upplevde att han föll längre och längre bak i minnet, men nu är han tillbaka och starkare än aldrig förr.
Kanske har det att göra med att det snart är jul.
Julkänslor, dvs allt mys med fina ljus överallt, sitta inne framför brasan, gå på julmarknad hand i hand, när jag går i affärer tänker ja hela tiden "Om vi var tillsammans skulle jag köpa den där julklappen, och den och den och den..."
Har han helt glömt bort mig nu? Undrar ja om han någonsin tänker på mig..
Han kanske verkligen inte bryr sig, och jag var såklart bara naiv.
Självklart är det så, annars skulle han väl hört av sig.
Vilket fall, när mina tankar snurrar runt och jag saknar honom, så kvarstår fortfarande att jag förmodligen aldrig kommer kunna lite på honom, än mindre förlåta honom.
Hans kompisar använder ofta frasen "Han är som han är" när han gjort något dumt.
Om det är dumt mot dem eller emot mig eller någon annan, det kvittar.
"Han är som han är" är ett ursäktande, som att alla vet hur han är så man behöver inte bli förvånad att han gör något dumt, utan man borde varit förbered på det.
Ingen reagerar, ingen säger till han att det är fel, att man inte gör så, beter sig så, säger så, utan istället anävnds samma gamla jävla ursäktande fras "han är ju som han är"!
Och det är sanningen.
Mitt problem är att jag alldeles för länge hoppas att det finns något gott i varje människa, att varje människa förtjänar en chans till (och en till osv) egentligen hur många gånger som helst.
Jag är jävligt bra på att förlåta rätt och slätt.
Men det är inte alltid så bra och det är först nu jag ifrågasätter om jag verkligen kan det..?
Han är ju som han är, men jag älskar honom precis så!
