Om min abort

"Something always brings me back to you
It never takes too long
No matter what I say or do
I still feel you here 'til the moment I'm gone"

Vi ska inte träffas mer.
Jag sa det, för jag klarar inte av det här.
Så nu har jag avslutat det, och även om det är för det bästa, så gör det så otroligt ont i hjärtat.
Någon sa att om man älskar någon ska man släppa den personen fri.
Kanske en dag, att han kommer tillbaka till mig, för att han vill det och jag är den enda han vill ha.
Kanske inte.
Han sa att om man tror på något av hela sitt hjärta så ska man inte ge upp, utan fortsätta.
Varför kan inte jag få tro på oss?

Jag måste ta mig ur, jag måste för min egen skull.
Jag älskar honom, över allt, med allt, med brister och fel, av hela mitt hjärta.
Det finns inget vi längre, det finns ingenting.
Vi gör bara varandra illa, hur vi än vrider och vänder på det.
Ett ögonblick är underbart, men resten är åt helvete med oss.
Jag klarar inte av att vara utan honom, men vi klarar inte av att vara tillsammans.
Han vill inte. Vill man gör man allt för att det ska bli så.
Han gör ingenting.

Om han bara hade gett oss en chans, ett försök..

Jag tror vi gör varandra illa för att vi känner olika, inte för att vi är olika.
Jag kan aldrig lita på honom igen.
Jag kan aldrig förlåta honom för hur mycket han sårat mig, svikit mig.
Jag glömmer bort allt, precis allt han gjort mig bara jag får vara hos honom.
Allt jag tänker på är hur mycket jag vill att han ska ligga brevid mig, bara en liten stund.
Bara få allt runtomkring att försvinna för en sekund.
Jag vill spola tillbaka tiden till den dagen vi satt ensamma i 3h och pratade om allt som hänt, när han tog mina händer och sa förlåt.
2 år utan varandra och  vi såg varandra med nya ögon.
Vi skulle stannat där.
Sen förstörde vi allt, allt är förstört.