Himmel och helvete
Kanske jag undermedvetet gillar att ha det så här, en minimal gräns mellan himmel och helvete.
I himmelen är allt så starkt och underbart, ren och skär lycka för några sekunder.
I helvetet kan du inte andas, det gör så ont.
Kanske jag väljer att känna extra starkt, istället för att gå vägen där allt är "sådär".
Varken den starkaste lycka eller den värsta smärtan!
Kanske jag har valt det själv?
Kanske jag tror att smärtan är värt lyckan?
Eller lyckan är värt smärtan?
Förstår inte..
Vi hade de hur kul som helst, såg på film, låg och prata..
Jag inser nu att allt är på hans villkor, när det passar honom osv.
Just nu är jag arg, eller besviken.
Jag skicka sms först igår och har inte fått något svar än, nu har han ignorerat mig i 24h.
Visst han kanske sover, jobbar, men det är ingen ursäkt.
Man brukar svara, men han väljer att inte göra det.
Jag vet att det som hände inte ändrar någonting och det betyder ingeenting.
Men jag trodde inte att han skulle bli så kall.
När vi sa hejdå var det puss och kram och inget konstigt alls.
Nu så låtsas han som att jag inte finns.
Ena stunden är allt så hett och mysigt och kul och vi kan skratta och prata om allt, och nästa stund låtsas han som att jag inte finns.
Jag skulle kunna skicka och skriva att jag tycker det är dåligt, men någonstans inom mig vill jag inte bråka..
Men det är det aldrig..
Det skulle vara sista gången, slutet..
Men det är det aldrig.
Han skulle aldrig komma tillbaka mer, men det gjorde han.
Han tycker inte om mig, vill inte ha mig, saknar mig inte, vill och kan inte vara min vän, vill inte ha sex med mig även fast han hintar till det.
Varför kommer han tillbaka?
Varför är han fortfarande kvar?
Jag förstår inte vad det är han är ute efter?
Om han ville träffa mig så hade han gjort det.
Men han skriver till mig nästan varje natt.
Han kanske är uttråkad, vad vet jag, men varför i så fall äventyra ett "förhållande/någon han träffar", med att skicka sms till mig?
Jag skrev häromnatten att jag tror de är bäst vi slutar innan jag blir ledsen.
Jag kommer ju bli det, det vet jag,det blir jag alltid.
Det är som om jag vet att jag kommer bli ledsen men ändå så fortsätter jag plåga mig själv genom att tro att det trots allt är värt tårarna.
Jag vet att jag inte kan lita på honom.
Det känns lite som att jag fick rätt, jag visste att han skulle höra av sig, som att jag förstört något för dem oavsett om hon vet det eller ej. Jag vet ju.
Det är kanske elakt, men jag vill så gärna ha han nära.
Jag kan inte lita på honom, jag vill inte ha någon som beter sig så, oavsett om det är mot mig eller någon annan.
Slutsats:
Varför kommer han tillbaka?
Jag följer mitt hjärta.
Att älska betyder inte att jag vill ha.
