Ja jag vet, jag borde inte.. eller?
För vääääldigt många år sedan på alla hjärtans dag skicka jag en ros till mitt X med anonym avsändare, dvs lilla jag!
Jag har aldrig sagt att det var jag.
I år gjorde jag samma sak.
Jag kunde inte låta bli, det kändes som om jag ville göra honom glad.
Tänk själv att det är alla hjärtans dag och helt plötsligt får man ett ros per bud, då måste man ju helt enkelt
dra på smilbanden.
I vilket fall måste ju tankeverksammheten börja jobba lite och fundera på vem detta kan vara.
Någonstans där borde jag flimra förbi i ögonvrån.
Även om jag bara flimrar förbi en tiondels sekund och tanken avfärdas, så var jag där i ögonvrån en liten stund.
Jag vill att han ska vara lycklig, och veta att någon tycker om honom och tänker på honom.
Ja jag vet, det ändrar ingenting och det var bara bortkastade pengar.
Men jag vill gärna tro att jag fick honom att le en sekund.
Det värmer.
Ibland är jag sugen på att skicka den här bloggen som länk till honom.
För att röra om lite. Men då skulle jag känna mig utsatt, och jag gillar inte att känna så.
