Jag måste ta mig ur, jag måste för min egen skull.
Jag älskar honom, över allt, med allt, med brister och fel, av hela mitt hjärta.
Det finns inget vi längre, det finns ingenting.
Vi gör bara varandra illa, hur vi än vrider och vänder på det.
Ett ögonblick är underbart, men resten är åt helvete med oss.
Jag klarar inte av att vara utan honom, men vi klarar inte av att vara tillsammans.
Han vill inte. Vill man gör man allt för att det ska bli så.
Han gör ingenting.

Om han bara hade gett oss en chans, ett försök..

Jag tror vi gör varandra illa för att vi känner olika, inte för att vi är olika.
Jag kan aldrig lita på honom igen.
Jag kan aldrig förlåta honom för hur mycket han sårat mig, svikit mig.
Jag glömmer bort allt, precis allt han gjort mig bara jag får vara hos honom.
Allt jag tänker på är hur mycket jag vill att han ska ligga brevid mig, bara en liten stund.
Bara få allt runtomkring att försvinna för en sekund.
Jag vill spola tillbaka tiden till den dagen vi satt ensamma i 3h och pratade om allt som hänt, när han tog mina händer och sa förlåt.
2 år utan varandra och  vi såg varandra med nya ögon.
Vi skulle stannat där.
Sen förstörde vi allt, allt är förstört.