Så fort jag fick reda på att jag var gravid så förstod jag att jag var sjuk för att mitt immunfösvar var nedsatt.
Jag vet inte om det var för att jag visste, men nästan direkt började illamåendet komma.
Eftersom jag 2v senare skulle flytta hem till Sverige igen tänkte jag att det är lika bra jag tar tag i allt då istället för att börja krångla nu.

Jag orka inte jobba på några dagar, fick berätta för chefen så hon förstod varför jag varit sjuk så länge.
Jag ville inte att hon skulle tro att jag strunta i och jobba och det förklara även min ca 2v frånvaro pga sjukdom eftersom jag aldrig blev frisk.
Jag hade världens bästa chef och hon var som en extramamma för mej, hon förstod.
Två dagar orka jag inte åka till jobbet förrän vid tolv på dagen för jag mådde så illa på morgonen.
Att åka 20min buss till jobbet då är inte att leka med kan jag tala om.
Men min chef bara krama mej och sa att det var roligt att jag orka komma i alla fall!

Dom sista två veckorna utomlands var jättejobbiga, jag var konstant hungrig och trött, kände mej svullen och mådde illa och ont i brösten.
Det var kapplöpning till lägenheten efter jag gått av bussen för att spy.
Men jag kunde inte spy, jag mådde så otroligt illa men det fanns inget att spy upp, så jag mådde inte bättre.
Sista veckan gömde jag mej i mitt rum och bara sov och sov för jag var så trött.
Då hade mitt X sagt att han skulle följa med, så det kändes bättre.
Jag var aldrig ledsen, inte då, jag tyckte det var spännande på ett vis, fast jobbigt att jag mådde så illa.