Jag vaknade med håret klistrat mot ansiktet, var ledsen, jag som trodde det skulle bli bättre nu.
Men jag kände mej sönder.
Dagen innan var så hemsk att jag föll i tårar bara av att tänka på sjukhuset.

Jag blödde ingenting nästan, det var skönt. Finns inget jag avskyr mer än bindor.
Jag försökte göra saker hela tiden, jag ville absolut inte gräva ner mej i sängen som jag brukar göra när något blir jobbigt, nej jag ville visa mej stark, för alla.

Det värsta av allt tror jag var känslan av att vara ensam, jag kunde inte prata med någon, x hade fotfarande inte hört av sig, inte ett ljud..
Det är anledningen till varför jag gjort den här bloggen.
Ja kunde inte ens prata med min bästa kompis, för hon förstod inte.
Hon hade aldrig genomgått en graviditet och abort, och jag vet att även om hon ville förstå och mena väl på sitt sätt, så kunde hon inte, och det kan jag inte begära av henne.

Jag ville bara prata med någon som förstod mej..