Det var svårt, fast ändå inte.
Jag älska mitt ex, och därav älska jag tanken på hans och mitt barn.
Att jag hade en del av honom i mej, en del av oss tillsammans.
Men jag visste mycket väl att även om jag skulle behålla det, skulle det aldrig bli vi två igen.
Ett barn ska inte vara anledningen, det ska kärlek vara.
Jag ville innerst inne aldrig göra abort.
Men jag ville göra det som var bäst för någon annan än mig.

Ja skämdes för att jag inte varit försiktig och skyddat mej.
Och jag kände att nej, jag är inte 14-15 år, jag är 21, jag är vuxen nog att ta hand om ett barn.
Men tanken på att behöva göra allt själv, kändes inte ultimat.

Jag tyckte det var pinsamt när jag spela upp scenariot i huvudet om hur det skulle se ut när jag berätta för mina föräldrar och min släkt att jag skulle behålla det.
De skulle förmodligen tycka att det var dumt, och att jag var ung och ensam.
Men jobb kunde jag fixa, lägenhet hade jag, ingen utbildning men..
Jag tror att mina föräldrar skulle stötta mig i vilket beslut jag än tog, men de skulle råda mig att låta bli. 

En sak som var jobbig var att min allra bästa kompis sa i pricip att det var ingenting att fudera på.
Att det var en självklarhet att ta bort det. Men det var det inte för mej.
Det hade gått lång tid och jag hade börjat vänja mej vid tanken.
Jag älska min bebis, bruka ligga och hålla om magen på nätterna, jag var inte ensam för jag hade min bebis.

Jag hade egentligen tagit beslutet om abort redan inne på toaletten direkt efter gravtestet.
Men samtidigt ville jag verkligen inte.
Under hela tiden var jag nästan aldrig ledsen, bara när X jävlades.
Det kändes overkligt, men mysigt...