I två veckor efter aborten försökte jag allt jag kunde, gjorde saker, höll mej undan X,
läste om andra och prata med andra som genomgått samma sak.
Jag försökte prata med mina vänner, men det gick inte.
Jag hade ingen vidare lust att följa med ut och festa och jag drog mej undan och ville mest vara ifred.

Såhär skrev till X en natt när jag bröt ihop och gav upp, jag orka inte mer.
Inget jag gjorde tycktes hjälpa mej att bli bättre, men han svara inte.
Jag grät varje natt och mådde riktigt riktigt dåligt.

Jag är så arg, ledsen och besviken.
Hur kan du göra såhär mot mej?
Jag har känt dej i 8 år.

Du har vetat hela tiden hur jag har känt, och jag har bett dej att lämna mej ifred.
Men du har aldrig kunnat göra det, du kommer tillbaka hela tiden.
Och nu när jag verkligen behöver dej så vänder du mej ryggen utan att blinka.
Det är något av det svåraste jag nånsin kommer gå igenom, och jag försökte verkligen klara det utan dej,
men jag bryter ihop, det går inte, det gör för ont.
Och det har gått 3 veckor snart sen vi var på sjukhuset och du har ännu inte frågat hur jag mår, inte en endaste gång?
Jag vill inte höra av mig, men jag orkar inte längre..

Jag var så ledsen för att han ignorera mej, han hade sagt att han enbart följde med på aborten för att se att jag gjorde den, inte för att stötta mej.
Jag var också så fruktansvärt arg på mej själv som varit så svag och tagit kontakt m X, jag ville inte visa mej svag inför honom, de kändes som han vunnit.
Jag gav verkligen upp den natten, sluta försöka.
Hela den helgen låste jag in mej i lägenheten, drog för alla persienner så det var helt svart här inne,
gömde mej under täcket med X tröja och grät och grät i 3 dagar i rad.
Jag åt ingenting, jag gjorde ingenting, jag bara låg där .

Det var det svåraste, alla känslor.
Du vet att du har gjort rätt och tagit rätt beslut, men ändå känns det så fel.
Så motsägelsefullt.
Jag älska ju min bebis i magen så mycket, jag hade haft den där i 2,5 månad.
Jag ville aldrig göra abort, jag ångra mig, jag ångrade mig så fruktansvärt varjde dag.
Jag ångrade att jag inte sagt något till mina föräldrar, de kanske hade stöttat mig, hjälpt mig med eller utan X.
Så även om jag gjorde rätt för min lilla skatt, så gjorde det så otroligt ont i hjärtat och kändes så fel.