Jag kan nu läsa min blogg, inklusive stycket om aborten utan att börja gråta.
Förstår inte hur det kan ha blivit så.
Men någonstans på vägen sluta det väl helt enkelt, eller så har tårana bokstavligt talat tagit slut?
Jag vet inte.
För 1-1.5 år sen hade det aldrig gått, idag går det hur bra som helst.
Även om tankarna finns där vareviga dag och att de ibland men väldigt sällan kan komma en och annan tår.
Nu tror jag på det, att det blir bättre.
Det blir aldrig som förut, men det blir bättre. 

Jag saknar X, men jag vet att jag måste sluta.
Jag måste sluta innan jag blir ännu mer sårad, eller besviken.
Jag vet att en dag när jag kollar hans facebook så kommer det inte stå singel längre.
Jag vill tycka att det är okej då.
Jag borde slutat titta för länge sen men helt plötsligt gick de ju att gå in på alla på facebook i princip så klart man var nyfiken och tog chansen. Jag undrar hur han mår?
Han verkar sakna någon att vara med lika mycket som jag.
Skillnaden är väl att jag saknar honom , och att han saknar någon som INTE är mig .

Jag tror det är så att jag inte vill att han ska vara lycklig, när jag inte är det.
När jag fått kämpa, så har han glidit förbi allt på en räkmacka och inte tagit åt sig alls.
Jag vill att han också ska lida lite.
Men en annan del av mig bryr mig inte om det, och vill att han ska vara lycklig oavsett!
Det är innerst inne jag vill det, att han ska vara lycklig.
Sen om det är med mig eller någon annan, det spelar ingen roll, så länge han är lycklig.
Jag vill att han ska veta det, men jag kan inte säga det till honom.

Jag vill skriva till honom att jag saknar honom.
Jag vill skriva att jag förlåter honom.
Jag vill skriva och fråga om han har lust att ses någon dag.
Jag vill skriva att jag vill att han ska komma hit så jag får slita av honom kläderna för att jag saknar hans sexiga heta kropp och att jag inte kan få nog av den.
Men allting kan bli så fel då.