X har hört av sig, såklart..

I helgen sov jag hos honom.

Det var mysigt, men mest bara kul.
Vi skrattar och skrattar.
Men när vi skulle sova och jag låg där brevid så tänkte jag bara att det här är nog sista gången jag ligger här.
Jag var ändå helt okej med den tanken.
Det kändes bra på något sätt.

Det känns som om det jag skriver här mest blir fel.
I början var det om min abort, och jag ångrar ingenting jag skrivit.
Allt är rent och ärligt.
Men ju mer jag läkte inombords över aborten, desto ondare gjorde det att inte ha mitt x nära.
Det gjorde ont innan, men sedan när jag gjorde aborten tog den över allt.
När jag sedan kunde acceptera mitt beslut och aborten inte gjorde lika ont längre, ja då kom alla känslor jag haft innan tillbaka.
Även om det var en blandning mellan saknad, kärlek, svek, ilska, hat och oförmåga att förlåta.
När vi träffades och prata ut var det som en sten lyfte från mitt hjärta och det stora hålet som funnits mellan oss blev lite mindre.
Det var bra då, ett förlåt var inte långt borta.
Men efter det så hamna vi i samma onda cirkel vi varit i tidigare, och alla tankar, känslor och reaktioner gick egentligen också tillbaka.
Det var det stora felet.
Jag förstår att ni inte förstår, för jag förstår inte själv.
.

Jag har inte sett eller hört något från mitt x sedan i maj.
Jag har berättat alla mina hemligheter, saker jag dolt för honom, saker jag gjort som jag inte är stolt över.
Jag har berättat allt.
Även om jag inte ljugit direkt har jag inte heller varit ärlig.
Men nu jag har gett han allt. Jag har inget att dölja.
Han har inte sagt ett ord.
Jag har inte skickat ett sms på säkert 1-2v nu.
Det sista jag skrev var att jag var ledsen för det jag gjort och att oavsett vad han gjort mot mig borde jag aldrig gjort samma sak mot honom, och att jag saknar honom.
Han har allt i sina händer, allt.

Idag är det 3 år sedan jag gjorde min abort.
Jag minns allt fortfarande, inte lika tydligt och kan inte känna samma känslor jag kände då,
men jag minns allt..
Tiden går fort.
Jag trodde aldrig för en sekund att jag skulle klara mig så bra som jag tillslut gjorde.
Jag har ärr i hjärtat och själen, jag minns, jag kommer aldrig glömma, och då och då faller det tårar.
Men jag mår bra, jag tänker inte på det så ofta längre.

Jag ångrar inte, jag respekterar mitt belut, och även om jag kan önska situationen varit helt annorlunda, så fick jag fatta mitt beslut efter hur det faktiskt var, verkligeheten, och jag ångrar inte det.
Jag ville aldrig göra det, men det var bäst och jag ångrar inte att jag gjorde det som var bäst för någon annan än mig.

Det finns saker jag berättat här, delat med mig av som ingen vet.
Jag ska berätta för x. Vi pratar inte nu oavsett.
Men jag kan inte leva med att ha undanhållit något, inte ens för honom.
Och han kommer hata mig, men det är okej.

Det skulle vara sista gången, slutet..
Men det är det aldrig.
Han skulle aldrig komma tillbaka mer, men det gjorde han.

Han tycker inte om mig, vill inte ha mig, saknar mig inte, vill och kan inte vara min vän, vill inte ha sex med mig även fast han hintar till det.
Varför kommer han tillbaka?
Varför är han fortfarande kvar?
Jag förstår inte vad det är han är ute efter?
Om han ville träffa mig så hade han gjort det.
Men han skriver till mig nästan varje natt.
Han kanske är uttråkad, vad vet jag, men varför i så fall äventyra ett "förhållande/någon han träffar", med att skicka sms till mig?

Jag skrev häromnatten att jag tror de är bäst vi slutar innan jag blir ledsen.
Jag kommer ju bli det, det vet jag,det blir jag alltid.
Det är som om jag vet att jag kommer bli ledsen men ändå så fortsätter jag plåga mig själv genom att tro att det trots allt är värt tårarna.

Jag vet att jag inte kan lita på honom.
Det känns lite som att jag fick rätt, jag visste att han skulle höra av sig, som att jag förstört något för dem oavsett om hon vet det eller ej. Jag vet ju.
Det är kanske elakt, men jag vill så gärna ha han nära.
Jag kan inte lita på honom, jag vill inte ha någon som beter sig så, oavsett om det är mot mig eller någon annan.


Slutsats:
Varför kommer han tillbaka?
Jag följer mitt hjärta.
Att älska betyder inte att jag vill ha.

Jag pallar inte med mig själv.
Jag är ju nere mest hela tiden.
Om man spolar tillbaka tiden till innan jag träffade mitt X och prata ut.
Tro mig jag är på ett vis otroligt tacksam över att vi fick de timmarna att bara prata ut ordentligt,
men det är sen den dagen mitt liv har styrts efter honom igen.
Innan så levde jag MITT liv, så som jag ville.

Men nu, sen jag träffa x igen så dras det upp igen.
Allting. Känslorna uppe i huvudet på mig  gör att jag inte vet varken ut eller in.
Ena dagen är det ledsamt ,andra dagen är saknad så det gör ont i hjärtat, av det vi hade tillsammans, innan allt gick åt helvete, när allt var fint.
Sen kommer dagen då allt jag känner är svek, ilska och sorg, som att någon sårat mig avsiktligt och uttnytjat mina känslor. Som att ett förlåt aldrig kan räcka till.

Sex med mitt x kan låta som om det är allt, men det är inte så jag menar, det är passionen och stämning och det vi har tillsammans, när vi skrattar och busar och hur hett allt blir för att det är vi, och vi gör på vårat vis.
Visst sexet är bra, men det är av anledningen att vi känner varandra utan och innan och skäms inte för att säga eller göra fel saker.
Det är speciellt, jag vet inte hur jag ska förklara för att ni ska förstå.

Det jag vet är att jag vill vara lycklig och jag vill också hitta någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka.
Jag har massvis med kärlek att ge.
Jag älskar mitt x, men inte för den han är idag utan för den han en gång var.
Jag har förlåtit men jag har inte glömt.
Jag uppskattar vad ni säger och jag är medveten om att han inte älskar mig tillbaka.
Jag måste bara hitta tillbaka till den jag var innan..
Det är svårt, men jag försöker. Jag glömmer ibland, men jag kommer alltid på mig själv.

Det här är första dagarna i händelseförloppet.

Jag saknar honom och säger något kanske lite kryptiskt för att försöka få fram någon sort av känslor från x eller i vart fall göra honom lite nyfiken. FAIL!
Andra dagen får jag som vanligt lite ångest och mina återkommande förklarande sms dyker upp. Dvs de 2 miljoner sms jag brukar skicka. FAIL!
Tredje dagen har jag helt glömt bort allt han någonsin gjort mig och de enda jag tänker är att jag måste MÅSTE HA SEX med honom igen, och känslor och sånt skit spelar ingen roll, vi låtsas som om de inte finns. FAIL!
Några timmar senare kommer ett ursäktande sms i stil med "Jaja det var ju kanske lite dumt av mig". DUBBELFAIL!
Fjärde dagen mina vänner, då hatar jag honom.. Då minns jag allt som han gjort.
Jag vill inte vara med honom när han inte kan vara med BARA mig. Han får allt höra det också. FAIL!
Verkligen skitdumt alltihop och jag ångrar alla tidigare sms och önskar att vi bara hade lämnats åt som vi gjorde sist gång vi sågs.
Här vet man aldrig om sms kommer bli skickat, kanske rentav att jag får ett sms där han vill ha sex med mig.
Då har HAN glömt bort att han lovat aatt inte svara på min inviter, eller så skickar jag för att jag återigen 10min efter ja sa att jag hatar honom vill ta på hans kropp igen.
Det kan också sluta i att jag inte hör av mig alls.
Slutscenariot ändras alltid, men de får mig sällan att känna mig bättre.
Ibland kan de till och med bli sämre och då blir de istället "Skitsamma, nu är skadan redan skedd, nu är det redan dåligt så varför inte knulla när det ändå redan är dåligt liksom".

Här sker det, antingen har vi sex eller så är vi arga ett tag tills nästa gång vi hörs och vi båda glömt bort hur det var innan.

Idag är jag riktigt deppig.
Jag och mitt X sa att vi skulle ses en sist gång.
Vi sågs i måndags.
För det var sista gången.
Vi har sagt det många gånger förr, men ytterligare en gång ska vi (läs jag) försöka gå vidare.
Vi träffades, det börja bra, sen blev jag arg och vi satt och pratade.
Jag klarar inte av att vara med honom när jag vet att han träffar andra, när jag vet att han inte ser någon framtid för oss, när jag vet att han inte tycker om mig på det sättet, att jag inte är speciell för honom, inte mer speciell än för någon annan. Han sa det, jag frågade och han svara ärligt.
Jag ville bara höra att vi har något speciellt, ett band, att självklart han har känslor för mig även om det inte kommer bli vi.
Men jag fick inte höra det, för han säger att han inte har det.
Så vi hade tillslut efter jag erkännt att jag tycker om honom mer än han tycker om mig, sex.
Hett sex, perfekt sex, underbart på alla vis sex!
Så vi avslutar med det vi är bäst på, ingen kan slå oss där.
Jag trodde inte jag skulle klara av det, men man blir så innne i det att man inte tänker alls.
Så nu har vi haft sex en sista gång, eller?
Vad är det som säger att vi kommer bryta det nu?
Vi bröt i 2 hela år, om inte längre, och lik förbannat var vi tillbaka där vi alltid hamnar.
Vad är det som är annorlunda nu?
Hur ska vi klara av att bryta nu, när vi aldrig klarat det förut?
När ja på något sätt innerst inne inte ens vill bryta.
Han har kommit längre än mig.
Jag tror ibland jag kommit lika långt, men det har jag bevisligen inte gjort.

Jag älskar honom, han har mitt hjärta och han kan göra vad han vill med det.
Han vill inte ha det, men han lämnar inte tillbaka det, han har det för att han kan.
Men, han har varit ärlig mot mig, och det kan jag inte klandra honom för.
Jag har ju till och med förlåtit honom för allt vi gått igenom.
Men det betyde3r inte att jag glömt vad han har gjort.
Jag litar inte på honom, att han ska finnas där, om jag skulle behöva honmom.

Jag blir alltid deppig efter vi sagt att vi inte ska ses mer.
Aldrig mer, det ekar i huvudet och känns förjävligt.
Men jag vet, de är bäst såhär.

Men jag kommer sakna honom..

Jag har gjort det igen, och då har jag ännu inte berättat för er vad som hänt de sista 7v i mitt liv.
Jag har festat 6 av dem, i rad!!

Vecka 1- Jag träffar den där killen jag tycker är söt på en fest, vi hamnar i säng. 

Vecka 2- Jag blir kanonfull ooch gör bort mig inför den här killen. Samt smsar mitt X. Fick dock inget svar för signalerna gick inte fram och smset blev inte levererat.

Vecka 3- Jag är ute, ser mitt x på krogen men inget mer än så, eller jag hinner skicka iväg ett mess till x också.

Vecka 4- Jag träffar mitt X och pratar ut, får en ursäkt och allt känns bra. Går ut på helgen och allt känns bra.

Vecka 5- Jag festar men hör inte av mig till någon av dem.

Vecka 6- Jag festar med killen jag gillar och vi hamnar i säng igen.

Vecka 7- 2 dagar efter jag träffat killen jag gillar , träffar jag x och har sex med honom.

En snabb sammanfattning.

Det enda jag inte kan förklara är att kvällen jag träffa x och vi prata ut kändes allt väldigt bra, och sen förstör vi det genom att vi sedan tillslut träffas.
Jag var så otroligt säker på att jag inte ville ha sex med honom igen, inte på det sättet, att jag förändrats.'
Men nu tvivlar jag, för vi är som magneter till varandra när det gäller sex.

Gårdagens bästa kommentar;
Jag: "Hur bra sex var det på en skala 1-10?"
X: "10"
Jag: "Hur mycket ångest har du på en skala 1-10`"
X och Jag i kör: " 10"

Jag kan säga att jag aldrig ska vara med honom igen, men på en hundradels sekund var dom tankarna som bortblåsta. Jag varken förstår eller kan förklara det själv.

Nu är det i alla fall som det är. Jag och X är inte ovänner, men jag bad han att det var bäst att vi inte hördes av.

Det har hänt så otroligt mycket.
Men just nu orkar jag inte berätta om allt.
Kan bara säga att inatt träffa jag X, och vi satt och pratade i 3h.
Jag har fått svar på så mycket, och jag har fått en ursäkt.
Jag har inte förlåtit, men jag har slutat vara arg och det var nog därför som jag bestämde mig för att träffas och prata ut, för jag var redo nu.
Nej, vi hade inte sex.
Jag känner ett inre lugn.

Det känns som någon står och sparkar mig i magen om och om igen.
Eller som att någon suger ur all luft ur mina lungor och jag kan inte andas.

JAG SAKNAR HONOM!
Det gör ont i hjärtat, han gör mig hel. Jag har vetat vem han var och känt honom sen jag gick i 6:an och var 12 år och han sagt till en tjej att han gillade mig. Han satt bakom mig i spanskan och när han blev uppropad hörde man en målbrottsbasröst som sa ja, och det var första gången jag la märke till han. Efter det har det alltid varit något jag inte kan sätta fingret på, även om vi inte varit ihop många år så har det ändå alltid funnits något., något som gjort att vi aldrig riktigt släppt kontakten.
Det känns som hundra år och det är konstigt hur någon kan fastna så hårt.
Det känns som jag slutat leva mitt liv, det står på paus och bara traglar..
Utsidan ska hållas som en fasad som alltid är perfekt, och insidan är helt jävla trasig.

Vi har känt varandra i hundra år men inte pratat på tusen..

Det här är min plats, min plats att skriva rakt från hjärtat.
Mitt sätt att bearbeta sorgen efter min abort. 
När jag faller samman så skriver jag här.
Som ni märker är det inte så ofta längre, och det är för att jag inte tänker lika mycket på det.
Självklart finns det med i mina tankar vareviga dag, men det är bara någon gång ibland jag får tårar i ögonen och då skriver jag här.
Detsamma gäller mitt X, det är svårt, väldigt svårt.
Jag tänker på honom nästan hela tiden.
Olika sätt varje gång.
Jag ville inte att den här bloggen skulle handla om honom utan om aborten, men på något vis är de så starkt sammanflätat att han tagit över större delen.
Jag vill inte att det ska vara så, de som läser min blogg, de som den är riktad till är såna som varit med om samma sak, dvs en abort.
Inte mitt x, därför väljer jag att inte skriva så mycket här.
Men ibland blir även det för mycket och detta har blivit min utväg, min plats.

Hur jag mår nu?
Det beror på vilken dag du frågar.
I bloggen skriver jag bara de dagar jag faller, inte de dagarna jag flyger!

Just idag mår jag helt okej.
Jag bor nu utomlands, vilket kan vara jobbigt de dagar jag längtar hem.
Jag är fast anställd inom mitt drömjobb som jag älskar, det är enda anledningen att jag är här.
När mitt x var med mig kände jag mig som världens hetaste tjej, inte nu längre.
Det är nu 2 år sen jag var med någon sist. Jag har varken kunnat eller velat. Det går bara inte, som om man har ett stort hål inombords som gör ont, som om en kram kunnat skada mig.
Det är som en spärr inom mig. Jag måste nog bli riktigt kär innan jag törs öppna mig för någon.
Jag har bara väldigt svårt för att tycka om någon..
Jag slits mellan att vlja ta kontakt med mitt x och inte, han bor ju i samma stad som mig nu.
Jag kan inte förmå mig att göra det, och jag kan inte sluta hoppas att han ska söka upp mig.
Jag har massa underbara människor runt omkring mig, men den där som är ens andra halva, oavsett om de är en vän eller en pojkvän, den biten saknas enormt.

Jag känner mig inlåst och kvävd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

För vääääldigt många år sedan på alla hjärtans dag skicka jag en ros till mitt X med anonym avsändare, dvs lilla jag!
Jag har aldrig sagt att det var jag.
I år gjorde jag samma sak.
Jag kunde inte låta bli, det kändes som om jag ville göra honom glad.
Tänk själv att det är alla hjärtans dag och helt plötsligt får man ett ros per bud, då måste man ju helt enkelt
dra på smilbanden.
I vilket fall måste ju tankeverksammheten börja jobba lite och fundera på vem detta kan vara.
Någonstans där borde jag flimra förbi i ögonvrån.
Även om jag bara flimrar förbi en tiondels sekund och tanken avfärdas, så var jag där i ögonvrån en liten stund.
Jag vill att han ska vara lycklig, och veta att någon tycker om honom och tänker på honom.

Ja jag vet, det ändrar ingenting och det var bara bortkastade pengar.
Men jag vill gärna tro att jag fick honom att le en sekund. 
Det värmer. 


Ibland är jag sugen på att skicka den här bloggen som länk till honom.
För att röra om lite. Men då skulle jag känna mig utsatt, och jag gillar inte att känna så. 

Jag kan nu läsa min blogg, inklusive stycket om aborten utan att börja gråta.
Förstår inte hur det kan ha blivit så.
Men någonstans på vägen sluta det väl helt enkelt, eller så har tårana bokstavligt talat tagit slut?
Jag vet inte.
För 1-1.5 år sen hade det aldrig gått, idag går det hur bra som helst.
Även om tankarna finns där vareviga dag och att de ibland men väldigt sällan kan komma en och annan tår.
Nu tror jag på det, att det blir bättre.
Det blir aldrig som förut, men det blir bättre. 

Jag saknar X, men jag vet att jag måste sluta.
Jag måste sluta innan jag blir ännu mer sårad, eller besviken.
Jag vet att en dag när jag kollar hans facebook så kommer det inte stå singel längre.
Jag vill tycka att det är okej då.
Jag borde slutat titta för länge sen men helt plötsligt gick de ju att gå in på alla på facebook i princip så klart man var nyfiken och tog chansen. Jag undrar hur han mår?
Han verkar sakna någon att vara med lika mycket som jag.
Skillnaden är väl att jag saknar honom , och att han saknar någon som INTE är mig .

Jag tror det är så att jag inte vill att han ska vara lycklig, när jag inte är det.
När jag fått kämpa, så har han glidit förbi allt på en räkmacka och inte tagit åt sig alls.
Jag vill att han också ska lida lite.
Men en annan del av mig bryr mig inte om det, och vill att han ska vara lycklig oavsett!
Det är innerst inne jag vill det, att han ska vara lycklig.
Sen om det är med mig eller någon annan, det spelar ingen roll, så länge han är lycklig.
Jag vill att han ska veta det, men jag kan inte säga det till honom.

Jag vill skriva till honom att jag saknar honom.
Jag vill skriva att jag förlåter honom.
Jag vill skriva och fråga om han har lust att ses någon dag.
Jag vill skriva att jag vill att han ska komma hit så jag får slita av honom kläderna för att jag saknar hans sexiga heta kropp och att jag inte kan få nog av den.
Men allting kan bli så fel då.