Mitt kära x upptar större delen av min vakna tid.
Jag upplevde att han föll längre och längre bak i minnet, men nu är han tillbaka och starkare än aldrig förr.
Kanske har det att göra med att det snart är jul.
Julkänslor, dvs allt mys med fina ljus överallt, sitta inne framför brasan, gå på julmarknad hand i hand, när jag går i affärer tänker ja hela tiden "Om vi var tillsammans skulle jag köpa den där julklappen, och den och den och den..."

Har han helt glömt bort mig nu? Undrar ja om han någonsin tänker på mig..
Han kanske verkligen inte bryr sig, och jag var såklart bara naiv.
Självklart är det så, annars skulle han väl hört av sig.

Vilket fall, när mina tankar snurrar runt och jag saknar honom, så kvarstår fortfarande att jag förmodligen aldrig kommer kunna lite på honom, än mindre förlåta honom.

Hans kompisar använder ofta frasen "Han är som han är" när han gjort något dumt.
Om det är dumt mot dem eller emot mig eller någon annan, det kvittar.
"Han är som han är" är ett ursäktande, som att alla vet hur han är så man behöver inte bli förvånad att han gör något dumt, utan man borde varit förbered på det.
Ingen reagerar, ingen säger till han att det är fel, att man inte gör så, beter sig så, säger så, utan istället anävnds samma gamla jävla ursäktande fras "han är ju som han är"!
Och det är sanningen.

Mitt problem är att jag alldeles för länge hoppas att det finns något gott i varje människa, att varje människa förtjänar en chans till (och en till osv) egentligen hur många gånger som helst.
Jag är jävligt bra på att förlåta rätt och slätt.
Men det är inte alltid så bra och det är först nu jag ifrågasätter om jag verkligen kan det..?

Han är ju som han är, men jag älskar honom precis så!