Under den jobbigaste perioden i mitt liv behövde jag stödet från mitt X.
Jag behövde kunna prata med honom, gråta hos honom, bara någon som håller om en och lyssnar, någon man kan dela sina tankar med och sina funderingar.
Någon som säger att allt konmmer bli bra och att man inte gjort något fel, någon som inte dömer en när man hatar sig själv för vad man har gjort.
Jag behövde aldrig känna att vi var ett par som i ett förhållande trots att jag älska honom, allt jag behövde känna var att han fanns där för mig genom den jobbiga tiden.
Men han ville inte det.
Det känns som jag gjort allt, och först nu inser jag att allt jag verkligen behövde var det där stödet jag aldrig fick.
NU är det försent.
Även om han skulle dyka upp idag och säga att han lyssnar och vill prata med mig så kan jag inte känna idag som jag kände då.
Det var ett helvete då och jag har svårt att sätta mig in i exakt de känslor som fanns.
Därför kan jag heller inte läka mer, för det går inte att spola tillbaka tiden och få det stödet jag behövde.
Därför känns det som ett hål som alltid kommer finnas där för det går inte att laga.

Det är försent..