Jag vet att om man ska förstå allt som hänt måste man läsa min blogg från början.
Och jag har precis själv läst den och jag kan inte hjälpa att jag alltid får tårar i ögonen när jag tänker på sjukhuset.

Det som är tydligt i min blogg är hur jag ändrar mig hela tiden, hur jag säger emot mig själv.
Ena dagen ångrar jag mig, och andra vet jag att jag gjorde rätt.
Ibland hatar jag mig själv och ibland låtsas jag att allt är bra igen.
Ena dagen älskar jag mitt X och andra dagen vill jag bara skjuta skallen av han och låtsas som om han inte finns.
Och ena dagen säger jag att jag vill förlåta och andra att jag aldrig kommer göra det.

Men jag tror det är så det är ,ett stort känslokrig där det egentligen inte finns varken rätt eller fel.
Det är samtidigt svårt och en rädsla i att våga gå vidare och glömma.
Ibland känns det som om man glömmer, och då får jag dåligt samvete, för hur kan jag vara nära på att glömma
något som är så speciellt och en sån händelse som faktiskt betyder otroligt mycket.
Om jag glömmer så glömmer jag en del av mig själv, och då är det inte jag längre.