Sedan jag gick ut och berätta hela sanningen, så skämdes jag fruktansvärt mycket.
Alltså riktigt riktigt mycket, allt kändes bara falskt och fel.
Jag ville lägga ner bloggen och ta bort den, min blogg som varit det jag varit mest stolt över.
Den ville jag radera i ett knapptryck.
Men det har på något vis gett mig mer förståelse för mitt x.
Alltså, OM han hade vetat vad jag gjort så hade allt han i sin tur gjort varit mer försvarbart.
Men nu visste ju INTE han vad jag gjort, vilket gör honom till världens idiot.
Men i alla fall, JAG vet ju vad jag gjort, så ser jag ju svart och vitt att jag inte är en ängel direkt.
Därför känns det nu mycket lättare.
Jag vet att det i mitt huvud låter som jag försvarar honom nu istället, men de gör jag inte.
Jag försvara inte mig själv heller.

Bara för att göra det klart, jag har inte förlåtit, men om han någonsin skulle komma och säga förlåt skulle jag nog åtminstone överväga det.
Eller nej, jag skulle nog aldrig någonsin förlåta, men jag skulle kunna liksom försöka dra ett streck över det.
Och det är inte samma sak, förlåta och dra ett streck.